Våra barn påminner oss om vad som är viktigt och värdefullt i livet, på riktigt. Jag önskar av hela mitt hjärta att deras generation får ett drägligt liv. Men de senaste åren vaknar jag allt oftare om nätterna och tvivlar. Runt 2007 hörde jag talas om begreppet Peak Oil. Under flera år handlade det sedan för mig  om att förstå. Hur mänskligheten (speciellt några få nationer) med hjälp av de enorma muskler och den oproportionerliga makt som oljan gav, har gått spikrakt uppåt, framåt och till slut så vilse i sitt beroende och sitt missbruk. Och varför många av våra tillväxtberoende samhällsstrukturer står och faller när Oljeepoken nu är på väg mot sitt slut. Det har tagit lång tid, att greppa, acceptera och börja leva med.

Nu har mitt sökande bytt riktning. Med filmprojektet Leva inom planetgränserna som förevändning får jag med egna ögon och öron se och höra hur vi kan ta oss vidare, individuellt och kollektivt. Att det finns vägar till en välfärd som inte fråntar våra barn möjligheten att leva väl. Att vi inte behöver mera lån, rymdteknologi eller uppfyllda drömmar om uppskalad påstådd fossilfri energi. Att det går att återupptäcka  enkelheten och att efterlikna naturens lösnigar när vi tillgodoser våra grundläggande behov. Att vi på så vis kan både leva gott och läka,  ekosystem, samhällskropp, oss själva! Men vi har mycket emot oss. En sak är tiden, en annan är att de maktstrukturer som styr samhället idag inte vill ha förändring. Därför är det vår uppgift, vi som lever här och nu, att återta den makten. Bilden: Vår Son Sacha på farmors fäbod, för några år sedan.

Den fossila energin tillät oss att separera och frikoppla det mesta omkring oss, jordbrukslandskapet, produktionen, ekonomin. Nu går vi en kaotisk men samtidigt spännande tid till mötes där vi behöver lära oss att se sammanhangen, återupptäcka kärleken och lojaliteten till platsen vi lever på och förstå hur vi kan verka lokalt och i symbios med naturen istället för att förverka den. En tid som kommer präglas av att återupptäcka rader av smarta, lokalanpassade lösningar som människor begagnade sig av innan den fossila parentesen i människans historia, avstämda med dagens kunskaper.

Under många år jobbade jag och Lars, min sambo, tillsammans med animerad film. Men en önskan om att genom vårt yrkesval kunnas bidra till förändring, har tagit över. Det är som om en överlevnadsdrift har vaknat till liv, som inte längre går att hejda. Som om jag går under om jag inte får göra och pröva det här. Vårt val har inte uppskattats av de händer som har finansierat oss under många år; från att ha varit favoritiserade och omhuldade filmskapare med återkommande stöd från SFI, har dörr efter dörr stängts, med förklaringar som att vi inte är dramaturgiskt nyskapande och att de inte stödjer informationsfilm. Så må det vara, jag är inte utbildad dokumentärfilmare och det finns ingen tid att sätta sig i skolbänken igen. Nu lär jag genom möten med människor där ute.

Det finns nog inget mer inspirerande än att uppsöka och lyssna till modiga människor som har börjat formulera lokala svar, i sin enkelhet, på hur vi kan bli hela igen, och agerar därefter. Personer som var och en, genom att representera sig själva, en grupp eller en institution sitter på nyckelpositioner och viktiga kunskaper om hur vi kan orientera oss framåt. Som kan visa oss hur vi på ett individuellt och lokalt plan kan förbättra den här världen istället för att älta problemen. För mig representerar de en våg av en ny tids pionjärer och hjältar.