Att flyga med en bil och landa i en bädd av rosor

car-snow

Den här texten skrev jag 2016 för HOPP! Hökarängens Omställning & permakulturprojekt.

I början av november drog den första snön över Stockholm en skarp skiljelinje mellan de som inte har bil, och som knappt märkte någon skillnad, och de som är beroende av bilen “för att få vardagen att gå ihop”. Antalet skräckberättelser om människor som fick tillbringa natten, eller i alla fall många timmar instängda utmed vägarna, och göra sin toalett i väggrenen, haglade!

ATT VARA ETT MED BILEN

Oavsett vilken statistik om bilismens klimatpåverkan (vid produktion, körning, och infrastrukturuppbyggnad och underhåll) som sticks under näsan på folk, så verkar sannorlikheten för att den breda massan frivilligt ska släppa ratten lika med noll. Att så många inte bara använder bilen för att förflytta sig, utan uttryckligen älskar att köra bil, kan bero, tänker jag, på att köra är något som vår högra hjärnhalva till stor del tar hand om. Eftersom vårt samhälle idag är extremt inriktat på sådant som bäst lämpar sig att lösa med den vänstra, resonerande hjärnhalvan, blir bilkörningen som en fristad för alla de som inte kan hitta tid och motivation att använda den högra kreativt. Bilkörning är med andra ord ett omedvetet sätt att kompensera, utifrån vårt grunläggande mänskliga behov av balans mellan hjärnhalvorna (!) I en snar framtid, när vi faktiskt kommer få leva med mindre bilkörande, eftersom oljan är en ändlig resurs på upphällningen, kanske våra mest inbitna bilförare borde informeras om att den där lyckokänslan över att vara ett med bilen faktiskt också kan infinna sig i andra sammanhang. Som till exempel när vi brukar våra händer.

PROBLEM = TEKNIKLÖSNING?

När vi människor visualiserar framtiden ingår nästan alltid i bilden att vi ska förflytta oss med hjälp av ny teknik. I dagspressen och populärkulturen, inom näringslivet och bland våra politiker porträtteras så gott som alltid det växande problemet med oljebrist som en fråga om att hitta nya tekniklösningar. Den stora bristen i den förhoppningen är att vi blandar ihop energi och teknik. De går hand i hand, men är inte inte samma sak.

Den fossila energin som vi har kunnat förlita oss på hittills är en ändlig, extraordinär engångsgåva från naturen. På grund av sin extrema energitäthet och tidigare lättillgänglighet har den varit förutsättningen för våra tekniska framsteg under 1900 och 2000-talet. Våra tekniska framsteg har alltså antingen drivits på fossil energi eller har stora mängder fossil energi att tacka för sin tillblivelse, oftast både och. Mycket av vår existerande teknik kommer inte fungera eller i längden gå att underhålla utan olja. Även om storsatsningar på alternativ energi kan hända kommer göra nerförsbacken (i alla fall den mentala) mjukare. För oss som lever här och nu är det nästan OMÖJLIGT att förstå vidden av.

MEDELÅLDERS MÄNS ÖVERTRO PÅ BILEN UTAN HÄNSYN TILL FYSIKENS LAGAR Ken Karter

Dokumentärfilmen With the Devil at Your Heels från 1981 är en fantastisk skildring av hur central bilen är för våra drömmar om människans förmåga att med teknikens hjälp övervinna våra begränsningar. Den Montrealbaserade stuntmannen och matchomannen Ken Polsjek, alias Ken Carter, har gjort sig ett namn på att inför publik utföra livsfarliga hopp med bil. Filmen börjar med att han just har bestämt sig för att bli inskriven i historieböckerna genom tidernas längsta bilhopp. Planen är att ta sats med hjälp av en 30 meter hög ramp och en raketdriven bil utrustad med symboliska vingar för att flyga drygt 1,5 km över St. Lawrencefloden, vars övre lopp utgör gränsen mellan Kanada och USA, och sedan landa mjukt på andra sidan i en bädd av rosor…

För att kunna genomföra hoppet krävs en bil som kan lämna rampen i 435 kilometer i timmen, en stab av tekniker och förståsigpåare som har tillit till att det ska lyckas, en hel del fysisk träning (Carter har aldrig kört en raketdriven bil förut), och såklart en massiv finansiell uppbackning. Varje komponent innebär problem att tackla; trycktanken brister, konstruktionen av den gigantiska rampen försvåras och försenas av ihärdiga regn, sponsorerna tappar tålamodet och experterna tvivlar.

 

Under filmens gång viftar Ken Carter återkommande bort allehanda problem och faror, som när det några minuter innan en teststart visar sig att hans brandsäkra overall har blivit för trång och han med dödsförakt struntar i säkerhetsrutinerna och ändå pressar in sig i det trånga förarutrymmet iförd endast tight polo, jeans och träskor…

Så, ken carter at the rampefter 5 års projektförberedelser bestämmer sig Carter, trots att flera avgörande faktorer ännu inte sitter där de ska, att genomföra hoppet. Dagarna räknas ner och alla gör sig redo. Men när det verkligen, till slut är dags på riktigt, börjar Ken Carter själv att tveka. “Jag tror Ken Karter har tagit en större tugga än Ken Polsjek kan svälja… ” försöker han trevande, som om han talade barnen i publiken som inte får bli besvikna. Men budskapet är alldelse för finstilt för att gå fram i den vid det här laget adrenalinstinna och till max taggade staben män som Carter omger sig med.

Bilden: Ken Carter vid sin ramp. Det går inte att flyga utan vingar liksom mycket av våra tekniska framsteg förutsätter olja i tillverkningsprocessen eller vid underhåll.

Reinvent simplicity!

Tillgången till olja har frigjort tid. Tid som vi har använt till att byggt upp väldigt komplexa system och komplicerade tekniklösningar, som kräver tusentals utspridda personers spetskompetens, en väldig massa disel i hantering och transport och en fungerande gobal ekonomi. I den tid som nu står för dörren, med bland annat fallande tillgång till fossila drivmedel, är den stora utmaningen därför att återanvända de enkla lösningarna. Det blir förstås enklare om vi släpper greppet om våra Sience fictiondrömmar och istället koncentrerar oss på återta kunskaper kring, och satsar på de tekniska landvinningar som vi redan har tillskansat oss bakåt i historien, innan vi lade alla äggen i en korg – inte minst genom privatbilismen.

Till och med böcker och filmer om Oljetoppen har ibland, talande nog, en slutknorr om vad framtiden borde kunna erbjuda när det kommer till olika transporter. Upphovsmännen (det är oftast män) faller på sista steget tillbaka in i gårdgens antaganden, som att en genomförbar “lösning” på pappret är en rimlig uppskalbar väg framåt, även utan billig fossil energi. Likaså hakar värderingarna ofta upp sig, när det kommer till framtidsscenarier; om och om igen utgår man från att vi även i ett lågenergisamhälle kommer fortsätta prioritera att kunna färdas så snabbt som möjligt på kortast möjliga tid.

Så här skriver Johan Landgren boken Olja för blåbär, energi, makt och hållbarhet (2015) om kollektiva transporter av människor i upphöjda vakumrör, en teknik som länge används för rörpost på t.ex. flygplatser och sjukhus;

“Kan hyperloopen verkligen genomföras? Först bör man känna till att bakom beräkningarna och skisserna av Hyperloopen står, förutom Musk (som både är rymd- och bilingengör) också ett dussintals rymdingwith the devil at your heels dokumentärengörer vid space X och biltillverkaren Tesla Motors. De har testat Hyperloopen med noggranna beräkningar och simuleringar. Även en mängd oberoende ingengörer har gått igenom Hyperloopen och bekräftat att tekniken för att bygga den redan finns och att projektet är genomförbart. Musk har dessutom pekat på de ekonomiska fördelarna med Hyperloopen, vilket var ett av huvudskälen till att han gick ut med skisserna.”

Vidare; “Hyperloopen är lockande på många plan. Den skulle i förlängningen kunna förbinda transportsystem mellan inte bara städer, utan även nationer och kontinenter. Flygplan och bilar skulle naturligtvis bli utkonkurrerade om Hyperloopen byggs ut i större skala, då de flesta resenärers långresor skulle ske både smidigare och billigare.”

Det är inte jättesvårt att se likheterna mellan mångmiljardären Elon Musk, projektarkitekt på Tessla Motors, och Ken Carter. Den handlingskraftige mannen som uppfinner oss in i framtiden…

Tydligt är att vi kollektivt, trots att vi har alla fakta på bordet, bara befinner oss i början av en djupare förståelse; resursbrist kommer krympa den global ekonomin, vilket drastiskt kommer bromsa både tillväxten och i många fall förutsättningarna att realisera så omfattande ny infrastruktur som bropålar över kontinenter! Å andra sidan – måste de färdsätt vi redan känner med “oänderlig livslängd” – som järnväg, spårvagn, båt och cykel vara så illa?

Länk till With your devil at your heels, rekomenderas varmt!

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s