Familjen Europa och en Italiensk Rörelse för Lycklig Nedväxt!

Rubrikbilden; i mitten Maurizio Pallante, grundare av italienska Rörelsen för Lycklig Nedväxt.

I januari deltog Mario, vår producent,  vid ett Pitch-forum i Turino, Italien där han knöt intressanta italienska och grekiska kontakter, som förhoppningsvis kan leda oss framåt i arbetet med filmen. Eftersom det här projektet startade i textform (med hjälp av ett stipendium) postar jag emellanåt, som idag, texter här utifrån min personliga ingång i de ämnen jag undersöker med filmen.

Familjens gamla Land Rover plöjer fram i den svarta natten på väg ner genom Europa. Det är 1980-tal, natten är ljummen och världen är full av oupptäckta möjligheter och nya bekantskaper. Vi styr mot Ligurien vid Medelhavets stränder. Då och då smackar en insekt mot den breda vindrutan, skalet krossas med ett kras och blir en blodfläck som darrar till och suddas ut. Jag sitter i framsätet med pappa som kör bredvid mig och ser poesin i allt omkring mig. Pappa har packat parlören, läst på kartan och växlat svenska sedlar till franc och lire. Nu ska han visa oss barn hur man lever ”la doloce vita” i Europa. Vi har övat hemma på gräsmattan med att sätta upp tältet på mindre än 3 minuter. Mamma har sytt reselakan och stuvat ner små burkar med salt, peppar och Desivon. Vi har rest samma dag som skolavslutningen och kommer tillbringa halva sommarlovet utmed Europas sidovägar. Fastkilade mellan packningen andas vi röken från gaulouise-cigaretter i veckor, trots nedvevade rutor. Med hjälp av oräknerliga liter bensin finkammar vi Västeuropa på kulturen, en bit i taget, varje sommar. Min mamma lusläser italienska kokböcker, lagar Pasta alla Puttaneska och fantiserar om att vi är en italiensk storfamilj. Genom bilradion skvalar Gianna Nanninis hesa stämma. Ibland sover vi i Land Rovern, ibland i tältet. Jag och min tvillingsyster som är kortast ligger i hängmattor fästa utmed bilens långsidor, de andra ligger på madrasser under oss. Bilen är antingen smygparkerad utmed någon återvändsgränd eller lovligt parkerade på en kampingplats. Framåt morgontimmarna vaknar jag ibland först, bilens rutor är täckta av imma och utanför i den ännu svala morgonluften hörs ljudet från djur,  människor och skrammlet från byar och städer som vaknar till en ny dag. För mig som 12-åring var det totalförälskelse. Europa blev min familjs förlängda vardagsrum under sommarloven i över 10 års tid.

Det är bara under en begränsad tid i en familjs gemensamma historia som det går att klämma in fem viljor i en bil. Minns myteriförsök på en bensinmack i Frankrike när vi barn kastade oss ur bilen och skulle göra allvar av föräldrarnas hot om att vi skulle få gå hem till Sverige om vi inte slutade bråka i baksätet. Eller som en gång i Barcelona; Vi befinner oss i en park där huvudattraktionen är en labyrintformad miniatyr av staden som den såg ut en gång i tiden. Solen steker. Min mamma som håller på att tappa humöret börjar leta i handväskan efter cigaretter. Just som hon tänder en cigg hörs en visselpipa i fjärran. En man kommer springande. Den snitslade banan är ambitiöst upplagd så han stannar på avstånd och gestikulerar till henne att det är förbjudet att röka på området. Min mamma väser något tillbaka i stil med ”kom och stoppa mig om du kan” varpå mannen intensifierar sina varningssignaler med visselpipan. Mamma svär, drar några trotsiga halsbloss, släcker cigaretten med skon och söker med blicken efter nödutgångar i konstruktionen. Det finns inga, man måste följa gatuplanen! Hon påbörjar en genväg genom att kliva över hustaken som King-Kong medan mannen i mörkblå uniform blåser så auktoritiärt han kan i visselpipan. Demonstrativt kliver hon ändå över resten av de små löjeväckande husen, ger mannen en sista iskall blick och lämnar området med oss, La familglia, lydigt hack i häl.

Min familj hade under min uppväxt en fanatisk förmåga att hålla ihop i vått och torrt. Kravet på att alltid hålla sams, tycka lika och tillsammans bilda enad front i alla lägen utgick från min mamma, och satt i många år efter att hon dog av sitt nikotinberoende och vi plötsligt stod där, utan gemensam karta och givna direktiv.

Nicotinberoende fick min familj på fall. EU-familjens beroende av ett ständigt inflöde av fossil energi och gas gör nu (och en tid tillbaka) att våra beroendeband, givna roller och strukturer krackelerar och faller isär på löpande band. Utåt sett försöker Familjen Europa verka enade i frågan om att vi ska försöka klara oss utan rysk olja och naturgas. Men hur vi ska värma våra hus, hålla igång vår infrastruktur och vår industri är inte löst än. Den billiga oljans era möjliggjorde ett centralstyrt Europa byggt på en oöverskådlig rad komplexa strukturer. När Oljeepoken (och allt den gav från tillväxt till långväga transporter) nu går mot sitt slut blir det allt mer uppenbart hur svårt det kommer bli att bevara familjebanden som de var. Sjukdomsinsikten är tyvärr inte vad den borde vara. Och under tiden blir symptomen allt fler, mest märks ohälsan i ekonomin. Vilket också är den största anledningen till varför vi troligtvis bara är i början av en ny tid, där regioner, länder och lokalsamhällen kommer bryta sig loss, och gå sin egen väg. Något som hittills inte har uppskattats av den maffialika Familjen Europa, som de senaste åren har förvandlat famntag till strypgrepp i en önskan om fortsatt “lojalitet”.

Förnekelse (av skriande förändringsbehov) hör till bilden, oavsett vad man är beroende av. In i det längsta förnekade vi; min mamma skyllde hostan på förkylning och vi bidrog till vårt gemensamma fall genom att inte ställa tillräckliga krav på att hon skulle sluta röka. Det fans alltid ursäkter. Inte heller tog vi in vad sjukhuspersonalen sa, när de knackade oss på axeln och bad oss växa upp.

Veckorna innan m
in mamma dog tog jag flyget till Venedig. Jag hade bott där några år efter gymnasiet, när Sverige precis hade gått med i EU-samarbetet och alla såg med tillförsikt på ett nytt välmående Europa med gemensam valuta, fria gränser och oändeliga jobbmöjligheter, åtminstone för EU-medborgare. Staden bär upp en fysisk och historisk tyngd från sina flera hundra år långa storhetstid som mötes- och handelsplats mellan Öst och Väst. Än idag drar den till sig människor från hela världen, inte minst universitetsstudenter. För mig var Venedig mitt andra hemma i många år. Här fanns alltid bekanta ansikten och vår i Iuften. Eftersom det inte finns någon biltrafik träder andra ljud fram; skrammel från människor som äter lunch, en radiosänd fotbollsmatch, barn som leker i gränderna. Ljuden förstärks av närvaron av vatten och får ett behagligt eko när det stutsar mellan husfasaderna. Det skänker ett obeskrivligt lugn – precis vad jag behövde för att förtränga verkligheten i några dagar, i goda vänners lag, på behörigt avstånd från turister i guppande gondoler.

Tyngd av horder av helgbesökare och kantad av emigranter utmed kajerna, hade Venedig hunnit hasa ner några centimeter till i dyn sedan jag var där sist. Kommersen utmed gränderna var massivare än någonsin. Och lika entusiastiska som vi hade varit under våra semsterresor när vi kom över  italienska skor och väskor av hög hantverkskvallité, lika exalterade var nu mina italienska vänner över att få inreda sina fuktskadade, högt belånade lägenheter med oförklarligt billiga IKEA-möbler. Samtidigt uttryckte de alla en oro, var det dags att lämna det sjunkade skepp som deras hemland alltmer framstod som? Var skulle de isåfall ta vägen?

Jag hade åkt till Italien för att vila upp mig från verkligheten en stund, men överallt såg jag förfall, genomkommersialisering och växande samhällsklyftor. Om kvällarna slingrade sig glittrande hypnotiska ljusreflexer från kanalernas vattenspeglingar uppför fasaderna. Men om nätterna, när regnet piskade ner över lagunen, omvandlades  tidvattensirenerna  i mina öron till May-day-meddelanden. Framför mig såg jag hur tidvattnet steg upp för trapporna, in genom dörrspringorna till överspekulerade lägenheter och palats, och fick IKEA möblerna att byta plats med varandra som i en guppande dans. Sedan reste jag hem för att ta farväl av min mamma.

Vägskälet väntar på oss

När jag blickar ut över Europa idag ser jag så mycket grogrund för familjegräl som bottnar i att respektive land, för sin egen hälsa och välmående, egentligen skulle behöva utvecklas åt sitt eget håll, behöva tänka på sin egen jordbrukspolitik, för att kunna mätta sin egen befolkning och för att kunna se till sin egen ekonomiska överlevnad. (Vilket inte betyder stängda gränser och nationalism.) Jag hör media rapportera som om det inte finns några nödutgångar i EU- konstruktionen. Grekerna kallas lata, britterna ogenomtänkta och Catalonerna illojala. När det i själva verket är Europas kreditgivande banker, ECB, och deras chefer, som är de enda som skulle ”gå under” om folket klipper familjebanden. Ändå pratar vi hela tiden om Europasamarbetet, som om det är för folkets bästa.

Jag har vänner som lämnar Europa för ett tryggare liv. Själv är jag van vid familjekaos, och vet av erfarenhet att när något tar slut, tar samtidigt något nytt vid. Jag har också en orubbad tilltro till att Europa tar sig vidare och börja ett nytt kapitel i sin långa historia av lokal matproduktion och brokig mångfald.

Därför blir jag så lycklig när jag ser och hör om initiativ som italienska Rörelsen för Lycklig Nedväxt. Italienarna vet att det (ännu) inte är tillåtet att tacka nej till Europa-gemenskapen. Istället har de valt att vända familjen ryggen, så att de på egen hand kan börja rusta sig mentalt inför separationen. Bakgrunden ser ut så här; För att hantera ökande arbetslöshet och krympande tillväxt har sydeuropeerna fått erfara dramatiska åtstramningar och nedskärningar inom vård, skola och omsorg de senaste 10-15 åren. Samtidigt har både höger- och vänsterpolitiker gång på gång försökt ruska liv i tillväxten genom att finansiera en byggboom och en hejdlös privatkonsumtion, med hjälp av statliga lån till låg ränta. I marknadens korridorer har man gjort allt i sin makt för att få EU-jätten på benen igen. Bilparker har bytts ut, extremt kostsamt underhåll och utbyggnad av infrastruktur har genomförts, skrytbyggen har sjösatts. Sedan Vinterolympiaden i italienska Turino 2006, är staden den mest skuldtyngda i landet. (En erfarenhet som Aten också gjort). Allt detta kan betraktas som livsuppehållande åtgärder, genomförda med hjälp av nytryckta pengar som har pumpas in i Europas vener genom skuldsättning. Ovanpå det har har banktjänstemän och investerare jobbat febrilt med att manipulera och trixa med balansräkningar och värdepapper. Pudrat och sminkat över alla tecken på likstelhet. På bekostnad av den ”riktiga” ekonomin, vår planet, och kommande generationer, som får ta smällen. Bilden: EU är en sårbar koloss statuerat av André René Roussimoff alias André the Giants enorma kropshydda, en fransk proffsbrottare och skådespelare.

Men det finns människor som har fattat galoppen. Förstått att den systemkollaps som breder ut sig samtidigt innebär en unik möjlighet för oss att växa som människor och bli mer delaktiga, mer kloka, mer lyckliga. Som har hajat att det är upp till oss nu, att utstaka olika lokalanpassade vägar framåt. Rörelsen för Lycklig Nedväxt (Il Movimento per la Decrescita Felice) är redan igång, med smittsam entusiasm. De förutspår en mänsklig renässans i en nertrappning av överflödsamhället och i en återgång till det lokalanpassade. Rörelsen startades av av lingvisten, författaren och energibesparingsexperten (italiens Rob Hopkins) Maurizio Pallante 2007. Jag har sneglat på dem sedan de deltog vid den 3:e internationella nerväxtkonferansen i Venedig 2012.

MDFs målsättning är att avmytologisera tillväxt som ett självändamål. De menar att den samhällsmodell vi alla känner, som med hjälp av skulddriven tillväxt förbättrade människors välstånd och hälsa under Oljeepokens uppgång, idag bidrar till raka motsatsen, till att skapa misär i form av växande samhällsklyftor och ohälsa.

”Anledningararna till att revidera våra tillväxtparametrar blir allt fler; Oljetoppen, de eskalerande krigen för att få kontroll över världens energitillgångar, den ekonomiska krisen, klimatförändringarna, smältande glaciärer, stigande sopberg, miljöförstöring… Ändå fortsätter ekonomer och politiker, företrädare för industri och fackföreningar understödda av massmedia att betrakta tillväxt av bruttonationalprodukten som själva meningen med den produktiva verksamheten.”

Ekonomisk tillväxt mätt i BNP, säger mer om att hur mycket vi slösar, än att vi har det vi verkligen värdesätter, menar allt fler Nerväxtförespråkare. Inte heller säger BNP något om hur fördelningen av det vi har ser ut; “Ett lands välfärd behöver istället mätas utifrån parametrar som inkluderar hur vi människor och naturen omkring oss mår, hur våra och våra barns faktiska framtidsutsikter ser ut och i vilken utsträckning vi har möjlighet att nära våra själsliga behov, som att utveckla empati. För utan själslig näring förlorar vi vår medvetenhet om vår relation till och vårt ömsesidiga beroende av alla andra livsformer.”

Kontrollerad Nerväxt, menar MDF, skulle kunna innebära ett paradigmskifte, en renässans i hur vi förhåller oss till världen, till andra och till oss själva; ”Nerväxt är ett steg framåt, inte bakåt. Nedväxt handlar om att fokusera på vad som verkligen förbättrar vår livskvalitet. Det är ett konstruktivt och kreativt sätt att hantera en minskning av handelsvaror och material och en krympande energiförbrukning, där vi går från att göra för görandets skull till att göra gott.”

Inom MDF ställer man sig frågan vad som händer med oss människor i den neråtgående spiral som det oundvikliga ”slutet-på-tillväxten” orsakar, med Grekland som dagsfärskt exempel på vad som blir resultatet när det till slut bara handlar om att försöka klara landets ränteutgifter; skulder hanteras med ännu mera lån. En slags gisslansituation som håller fast människor i fattigdom.

MDF menar att den nuvarande krisen i ekonomin, som djupnar för varje år, markerar slutet på den industriella revolutionen som tog fart på 1800-talet. ”I en ändlig värld med begränsade resurser, och med en begränsad förmåga att klara de miljömässiga konsekvenserna som vårt avfall ger, är en oändlig tillväxt omöjlig. Än hur effektiva de tekniska innovationerna för att minska miljöpåverkan blir. Den enda möjliga lösningen är att gå förändringen tillmötes genom att vi lär oss att leva med mindre, att vi gör oss mindre beroende av en global marknad, genom att reducera vårt behov av energi och resurser.
Medveten Nedväxt är inte detsamma som recession (eller depression) som innebär en okontrollerad nedgång av produktionen av varor och tjänster, med ökad arbetslöshet. Istället innebär det en ny industri- och energipolitik som syftar till selektiva åtgärder för minskat beroende.

En riktad Nedväxt genererar jobb och säkerhet, eftersom små- och medelstora företag kan verka i direktkontakt med de skriande behoven av att stärka det italienska lokalsamhällets resiliens. Och det är mycket som behöver göras; energieffektivisera befintliga byggnader, reducera förluster i vattenledningssystem, bygga regnvattenförvar, underhålla offentliga byggnader, bygga upp lokala transportsystem, återuppbygga och sanera landskapet kring övergivna fabriker och byggnader, utveckla återbruk av material, utveckla familjeägd förnyelsebar energiproduktion, blåsa liv i det lokala jordbruket, minska avstånden mellan producent och konsument och organisera lokala sparlånesystem.” Här behövs en ny generation politiker, som enas om att eftersträva minimalt beroendet av fossila bränslen och maximal självförsörjning, utifrån principen att produktion och handel ska ske på minsta möjliga geografiska avstånd, menar MDF.

För närvarande finns tre huvudinriktningar inom MDF; “Stadsplanering och Nedväxt”, “Jordbruk och Nedväxt” och “Hälsa och Nedväxt”. De har gett ut ett 20-tal boktitlar, byggt upp självgående undergrupper i landet, och startat ”Universitetet för egenproduktion” (min egen översättning, (Univeristà del saper fare) som organiserar lektioner i olika praktiska hantverk med inriktning på baskonsumtion. 2013 arrangerade gruppen ”Jordbruk och nedväxt” ett landsomfattande seminarium där bl a frågor om självförsörjning av livsmedel, vikten av en ny syn på landsbygden, suveränitet över fröer, permakultur och jordbrukets ekonomiska, miljömässiga och sociala roll dryftades.

Gruppen ”Hälsa och nedväxt” består av läkare, psykologer, sjuksköterskor, vårdgivare och lekmän som tillsammans diskuterar synen på hälsa och vård utifrån begreppet lycklig nedväxt. Bland annat fastslår de (Carta Bologna) att den nuvarande utvecklingsmodellen, som bygger på obegränsad och urskillningslös tillväxt i ekonomin, utan hänsyn till en rättvis omfördelning av välstånd, inte bara är ekonomiskt, socialt och miljömässigt ohållbart, utan också ligger i vägen för ett fullständigt skydd av hälsan hos nuvarande och framtida generationer.”  De menar att hälsa som begrepp måste utökas till att omfatta även hur vi utformar vårt samhälle och vår politik, utifrån en helhetssyn på människan som beroende av en resilient omgivning, av delaktighet och självbestämmande. En av dem, Jean-Louis Aillon, (mitten av rubrikbilden) är läkare specialiserad på psykoterapi. Han menar att det är omöjligt att prata om hälsa utan att se till hur vi utnyttjar naturen och människan. På den vägen har han börjat engagera sig i Nerväxtrörelsen vilket lett honom in på att ifrågasätta dagens pengasystem; ”Om vårt samhällssytem eftersträvade maximal fysisk och andlig hälsa istället för maximal produktivitet och konsumtion som självändamål så skulle vi redan leva i ett nerväxtsamhälle. Vi behöver återerövra makten över vårt ekonomiska system så att det tjänar till att främja vår hälsa.Först när vi har verktygen och modet att möta verkligheten, kan vi förändra världen. Då blir vår kris en möjlighet att förstå oss själva och världen som vi står inför.”

Bilden; italiensk pensionär letar mat i skräpet efter en marknad.

Efteråt, när min mamma inte längre fanns, tyckte vi plötsligt inte lika om någonting, vi systrar och vår pappa. Ju mer vi pratade om världen där ute, livet och framtiden, desto mer skar det sig. I åratal anklagande och sårade vi varandra med verbala slag under bältet. I en önskan om att hålla kvar. Till tillslut släppte vi greppet, av ren utmattning. Nuförtiden ses vi några gånger om året, tar en lunch, fira en födelsedag. Vi pratar sällan om världen. Istället övar vi oss i att inte ställa krav på varandra, på att inte vara den homogena grupp vi en gång var, inte ta varandra för givet eller hålla kvar. Sedan skiljs vi åt för att fortsätta våra liv på varsitt håll.

Jag kommer alltid vara djupt tacksam för resorna med min familj ner i ett brokigt Europa. I min fantasi inser Europaunionens länder att det bästa sättet att slita mindre på naturen och att värna vår egen matsäkerhet och ekonomi, är att vi lättar på våra tillrättalagda beroendeband och påtvingade krav om lika dana gurkor och tomater, gemensam byråkrati och ekonomi. Så att vi bättre kan blicka framåt, och gå våra nya levnadsvillkor till mötes så konstruktivt och kreativt som möjligt, utifrån varje lands unika möjligheter att blomstra och må bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s