Grazed orchards and forests belongs to the future. Skogsbete är en del av framtiden.

One of the locations we filmed at is Skallskogens shielings in Leksand, Sweden. Here, Land Alice keeps her mountain cows over the summer. The mountain cows fit in well on the lean meadows of the forests. They don’t give as much milk as ”ordinary” cows, but their milk is extra fat and perfect to make cheese and whay (messmör) and other dairy products, while the animals pasture in the wild.

En av de platser vi filmat på är Skallskogens fäbod i Leksand. Här håller Land Alice sina fjällkor över sommaren. Fjällkor passar bra på fäbovallens magra marker, de ger inte så mycket mjölk som “vanliga” kor, men deras mjölk är extra fet och perfekt för att kärna smör och ysta ost och koka messmör på, medan djuren får gå i frihet.

Anledningen till att vi filmar skogsbete eller utmarksbete som det hette förr, är att allt pekar på att vi behöver återgå till skogsbete för att vända mejeri- och köttproduktionen från ohållbar till klimatpositiv, utan anspråk på transporter, importerat foder eller anspråk på åkermark. Sverige är skogsrikt och om vi blev bättre på att åter nyttja skogen, skulle vi också kunna stärka vår resiliens, genom att bli mer självförsörjande, även med en växande befolkning.

Den första fäboden Lars besökte var Karl-Tövåsens fäbod utanför Vikarbyn i Rättvik, som drivs av Tin Gumuns med familj. Hon berättade att djuren kan vandra iväg långt, vissa dagar fem kilometer, och det händer att man får ut och leta. Eftersom kor väljer betesmark i motsatt riktning från dag til dag, vet man ungefär var man skall börja söka. Ofta hör man deras koskälla på håll. Den fyller även funktionen att avskräcka björn och varg. Några av korna har också en GPS runt halsen. Just den här dagen strejkar sändaren och djuren är ”borta”. Tin berättar att det är flera markägare som äger markerna som djuren rör sig över, men att ingen ifrågasätter betet, djur har betat i skogarna här sedan 1600-talet… Hos Land Alice i Skallskog var de på plats tidigt på morgonen, när korna släpps ut efter mjöljkning, för att hinna efter dem med kameran. Det blir också ett långt givande samtal med Land Alice om dåtid och framtid.

Skogen var länge en gemensam egendom som nyttjades efter husbehov, reglerat utifrån överenskommelser i byarna. Trots att Kronan och sedan en framväxande skogsindustri gjort återkommande anspråk på rätten till ägande och nyttjande, har de flesta bönder länge förfogat fritt över sin andel av utmarken, där djuren gick fritt, medan åkrar och ängar hägnades in som skydd mot djur. Utmarkens jordlager var ofta för tunt och marken för stenig, men artrikedomen i skogen ansågs bra för djurens hälsa och mjölkproduktion, trots att där fanns mindre mängd bete. Och skogsbetet i sig gynnade också växt- och djurrikedomen, genom att den öppnade upp skogsdungar och gav gles, solexponerad skog, som gav möjlighet till nyetablering av en mångfald av buskar och lågträd Att betesmarkerna var så omfattande och sammanhängande bidrog också till att arter spred sig, till skillnad från dagens betesmark som oftast är avskuren övrigt landskap.  Skogsbetet levde kvar i Sverige fram till mellankrigstiden. Trots att vi idag eftersträvar att bevara den artrikedom i skogar och odlingslandskap som nyttjandet av utmarkerna gav förr, är betad skog en av de naturtyper som som har minskat allra mest i Sverige under de senaste hundra åren. Bilden: kossor på språng, Skallskog.


Tillbaka till framtiden

I snart 15 år har jag och Lars tilbringat våra somrar i hans hembygd Dala-Floda i mellersta Dalarna. På senare tid har vi hyrt boende på ”Spelgården” där Lars farmor och farfar, Anna-Britta och Nils Nordén bedrev småskaligt och vad som i dag skulle betecknas som ekologiskt jordbruk ända fram till 1980-talet. Här utgör fortfarande fäbodarna i bergen som omsluter byarna en viktig del av platsens identitet. Eftersom åkrarna och ängarna var små och låg utspridda, räckte de inte till hela årets foderbehov, men med hjälp av fäbodarna kunde betesmarken utvidgas under sommarmånaderna. Och fortfarande firas här ”Komidsommarfest” med marknad och aktiviteter i juli, vid tiden då  Bukullorna (unga flickor) kom hem med korna några dagar för att vara med och slå och bärga höet, varpå man återvände till fäbodarna och stannade till början av augusti , när djuren “buffrades”  hem till sina gårdar igen.

Flera släktingar lever och verkar fortfarande i Dala-Floda, en av dem är Lars mormor Eva, snart 102 år. För en tid sedan intervjuade vi henne om livet förr, på fäboden och i byn.

-(Jag) Hur var det med fäbodarna?

-(Eva) Det var för att spara på höet som man åkte upp till fäbodarna på somrarna. Man släppte ut fåren och korna på morgonen och följde med dem en bit ut i skogen. Korna kom hem själva på kvällen när de ville bli mjölkade. Man hörde aldrig talas om björn och varg på den tiden. Vargen var nästan utrotad då. Min faster hade egna kor och tog även hand om andras. Hon tjärnade smör och messmör åt dem också. Jag minns att det länge berättades om din morfars farmor som väntade barn när hon var på fäboden. ”Hemmafolk” och en jordemor, dåtidens barnmorska, var på väg upp för att hjälpa till vid förlossningen, men när de kom fram var det tomt i stugan. Efter en stund kom din morfars farmor gående från skogen med en bebis i förklädet. Hon hade gått för att hämta alkvistar för att koka messmör och fött i skogen. Det hade gått bra som tur var!

-(Jag) Fäbodarna gick i arv?

-(Eva) Ja, de gjorde de. De fortsatte också att användas av av de som jobbade i skogen.

-(Lars) När man ser gamla bilder från trakten från förr i tiden slås man av hur avverkat det var.

-(Eva) Ja, det gick åt mycket skog, inte minst till gengasen. Under 2:a världskriget fanns nästan igen bensin. Det fanns bara gengastransporter, förutom ambulanserna, som fick bensinen ransonerat.

-(Jag) Du sitter ju på en massa värdefull information och kunskap om hur lokalsamhället och matsäkerheten såg ut förr? Minns du att ni någon gång hade brist på mat?

-(Eva) Under kriget var det ont om kött minns jag. Vi kokade rödbetor, doppade i ägg och panerade och stekte med lök. Hade vi korv åt vi det med med ”skånsk potatis” (kokt potatis stekt med dill, persilja och mjölk.) Inte kan man säga att vi led någon nöd. När de slaktade gris och kalv på min systers gård fick vi kött ibland. Sedan köpte man höns från de som hade hönseri. Farmor hade bekanta på prästgården, därifrån fick vi också kokhöns. Om någon slaktade så gick benen från gård till gård så att alla kunde koka buljong på dem. En faster till mig i Dala-Järna hade får som vi ibland fick kött och ben av. Morötter och rötter hade de flesta till buljongen, och så länge det fanns lite fett kvar på benen så att det blev en fettpärla i buljongen så kokade vi dem. Gruv-Stina brukade få benen sist, hon var så lortig!

-(Jag) Så matbrist märkte ni aldrig av?

-(Eva) Nej! Sedan vi flyttade till Floda tog vi mjök hos Olvorn (Olle våran) och Gropkarin i granngården. De hade kor. Man känner igen folk på gårdsnamnen här. Jag måste alltid veta vilken gård folk kommer ifrån så jag vet vilka de är, annars kan jag inte hålla reda på dom.

-(Jag) Jagade ni?

-(Eva) Ja, alla som hade skog och mark hade ju automatiskt jakträtt.

1990 avreglerades svenskt jordbruk, som en del i den ”livsmedelspolitiska reformen”. Jordbruket skulle verka på en global marknad under samma villkor som övrigt näringsliv. Genom bidrag från staten skulle man styra bort från den jordbruksproduktion som var mindre konkurrenskraftig och istället uppmuntra till sådant som funkade den internationella maknaden, som att plantera energiskog på åkermark. De tidigare jordbruksstöden till svenska bönder sänktes och billiga utländska matvaror började konkurrera med de svenska i affärerna. 1995 gick Sverige med i EU och de svenska bönderna fick på allvar konkurrens av andra EU-jordbruk. En marknad som när den svängde, utsattes svenska bönder för en helt ny osäkerhet.

-(Jag) Även om Sverige gick med i EU så gjorde inte du det, har jag hört talas om?

-(Eva) Nej, jag gick inte med! Jag tycker vi ska gå ur EU alldeles, jag.

-(Lars) Jag kommer ihåg under min uppväxt på 80-talet att det fanns många gårdar härmokring som hade satt upp skyltar med texten ”Vi håller landskapet öppet – Sveriges bönder”. Och att några bönder i protest mot avregleringen planterade gran runt en av de ansvariga politikernas sommarstuga.

Eva nickar.

-(Jag) Varför var motståndet så stort på landsbygden?

-(Eva) Det blev för rörigt och dyrt tyckte vi. Vi tänkte att det hade varit bättre om pengarna och besluten hade stannat kvar här, i Sverige. Jag hör på radion nu att många vill ha omröstning om det, att folk vill går ur.

– (Lars) Jo, flera länder vill ju det nu. Engelska bönder ser Brexit som en chans att göra ändringar i sin jordbrukspolitik (The Agriculture Bill) och få mer självbestämmande. 

-(Jag) Levde din farmor och farfar helt på jordbruket?

-(Lars) Farfar kompletterade som skogshuggare. Vid de tillfällena rodde han över Flosjön med cykeln ombord för att kunna ta sig hela vägen ut i skogen. När dagen var slut i skogen cyklade han och rodde sedan hela vägen hem igen, för att ta vid i arbetet på gården. På den tiden, innan det mekaniserade skogs- och jordbruket, gjorde man av med ungefär 4 gånger så mycket kalorier på en dag som idag!

-(Jag) Det var ändå inte så länge sedan. Tiden verkar ha stått stilla här.

-(Lars) Jo, verkligen. När jag en gång läste Jack Kuracks bok På drift som utspelar sig i USA på 40-talet och handlar om hur de snodde bilar, lyssnade på bebop och tog amfetmin, så hissnade tanken på att min far och hans familj vid samma tidpunkt fortfarande använde släde för att ta sig upp till fäboden om vintern för att hämta ved… Jag minns när traktens byvägar asfalterades en bit in på 80-talet, samtidigt som de sista matbutikfilialerna runtom i byarna stängde. Och farfars förfäran, när nästa generation bygde bostadshus på den åtråvärda åkermarken. Bilden: Farfar Nils Nordén på familjens fäbod i Flôberget, 1950-tal.

-(Maja) Vad är styrkan med att växa upp i ett lokalsamhälle?

-(Lars) Det finns en väldigt stark lojalitet och kärlek till platsen bland människor i Dala-Floda. Jag upplever en trygghetskänsla i att veta att det finns ett nätverk som jag väldigt lätt skulle kunna ingå i, trots att jag inte har bott här de senaste 25 åren. Folk vet inte bara vem jag är, de känner min släkt i flera led och jag deras. Den allmänna uppfattningen är att man inte behöver sticka av så mycket på landet för att bli avvikande. Men just den känslan har jag numera i stan. Att det har blivit väldigt likriktat. Den stora nackdelen med storstadslivet som jag ser det, att vi i städerna inte ser konsekvenserna av hur vi lever. Människan är inte gjord för att ta in vad som sker utanför närområdet eller bortom nuet. Det får otroliga konsekvenser. Livet i staden är så väldigt splittrat, det blir aldrig riktigt här och nu.

Några som har startat en veksamhet som bygger just på det förtroende som nog bara folk på mindre orter har till varandra är Åre Fjällbete, som bedriver ”utmarksbete” i ny tappning. Deras affärsidé är att stärka den lokala matproduktionen genom att koppla ihop den med ortens turistnäring och utbildning. Med hjälp av muntliga avtal och utan arrendekostnader håller kor och får landskapet öppet utan hjälp av bekämpningsmedel och maskiner, samtidigt som betet gör att jordmånen förbättras och kol binds i markerna, utan konstgödsel och fodertransporter. Turistnäringen och ortens affärer kan i sin tur erbjuda lokalproducerade råvaror av högsta kvallité. Och ortens unga lär sig kretsloppsekonomi inför framtiden.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s