Så, äntligen, är Del 1. av filmen ”Leva inom planetgränserna” klar. Filmen bygger på intervjuer med David Jonstad,  journalist och författare till böckerna ”Jordad, enklare liv i kollapsens skugga”, ”Kollaps, livet vid civilisationens slut” och ”Vår beskärda del, en lösning på klimatkrisen”och Johanna Björklund, forskningsledaremed inriktning på framtida matproduktion och matvanor vid Örebro universitet.

David guidar oss genom Ekomodernismens utopi om att vi med ny teknik och mera skulder skulle kunna leva vidare som idag. Förbi klimatvänliga strävanden som inte accepterar att jordens resurser är begränsade och att allt vi ser omkring oss, så även ”klimatneutrala” energikällor och ”koldioxidneutrala” alternativ, i botten (i produktion, underhåll osv) bygger på att vi har billig, lättillgänglig fossil energi. Tittaren presenteras begrepp som ”att demokratisera överlevnaden”, ”Agrihoods”,  en ny stadsplanering som ombesörjer att människor kan hållas försörjda lokalt och ”Agroforestry”, ett regenerativt, no eller low-input sätt att försörja sig av marken,  som bygger på att man jobbar med naturen. Filmen tar vidare bland annat upp hur ett jordbruk som skulle vara ekolgiskt på riktigt ser ut och varför vi behöver sträva dit. Att vi, genom en allmänningarnas återkomst, arbetstidsförkortning, stort egenansvar (lokalt och nationellt) över våra basbehov och ett enkelt liv, som också kan innebära ett rikare liv,  kan hantera både resursbrist, ett oförutsägbart klimat och en tillväxt och ett välfärdssystem som håller på att ge vika. Kort klipp nedan ur filmen, som är 49 minuter lång. Hör gärna av dig om du vill boka en visning eller om du vill hjälpa oss med korr av pågående översättning till engelska och franska.

Oljeepokens slut tycks bli en brysk påminnelse om att det inte är vi människor som sätter gränserna. Naturen är på god väg att göra det åt oss, utan att vi har märkt det, upptagna som vi har varit med att komma överens om hur långt vi kunde sträcka oss för klimatets skull. Tillgången på den lättillgängliga fossila energi krymper, som den ändliga resurs den är. De tillgångar som finns kvar i marken ligger inte, i det vi kallar framtiden, inom räckhåll, i synnerhet inte för små europeiska länder som oss.  Att ta in att vi har en tid framför oss av krympande ekonomi, krympande energi, mindre långväga transporter och så vidare, tar tid.  Hur kan vi anpassa oss? Vad finns det för gott i utvecklingen?

Den här filmen riktar sig till oss stadsbor. (Jag är en av dem) Till oss som älskar staden så mycket att vi drömmer om att bli månskensbönder på taken. Medans  vår landsbygd, i bästa fall, men framförallt länder långt borta, håller oss försörjda. Makten och normen utgår från staden och dess innevånare. Vi är generellt engagerade i klimat- och rättvisefrågor, men hinner inte stanna upp och överblicka frågorna ur ett större perspektiv än det vi får serverat. När vi pratar om den senaste tekniken som ska göra städer framtidssäkra (som ”bara” måste skalas upp och bli billigare för att det ska gå) pratar vi inte om geografi, sammanhang och konsekvens: för att vi ska ha råd att leva med det överflöd vi har, krävs i andra änden att vi utnyttjar fattiga människor i låglöneländer och att vi utnyttjar naturen. Det krävs också ett lågt råvarupris och att tillväxten rullar på.

Så här beskriver en av de personer vi testat filmen på: ”Allt i den här filmen är bra!!! Den är så rätt i tiden som det överhuvudtaget går att vara, det är så otroligt skönt att få höra ett fåtal personer prata länge och oavbrutet om samma ämne, och ett så viktigt ämne, men utan att det blir tråkigt och även om den väcker oro så klart, så lyckas den med att förmedla att det finns alternativ och att de alternativen är attraktiva. Snygga drönarbilder och superhärliga landetbilder som alla ser lustfyllda ut. Jag som riktig stadsråtta börjar fantisera om ett liv bland getter och bondbönor och undra hur kreativiteten skulle påverkas av att fler av oss bodde på landsbygden. Skulle konsten se annorlunda ut då? Skitsnygg och bra film som alla borde se.”

David är inte ensam i sin problemformulering och sina lösningsförslag. Många författare, tankesmedjor o.s.v. världen har kommit fram till samma sak. På KTH i Stockholm har ett stort forskningsprojekt nyligen avslutats kring olika scenarier för hur vi kan hålla oss inom planetgränserna genom att tänka bort tillväxt som samhällsmål. Lokalsamhällets återkomst är en genomförbar väg framåt, enligt deras forskning. I Frankrike umärker sig just nu nätverket ”Transition 2030” som förenar tio tusentals människor, från ministrar till kändisar, till vanligt folk på gatan. En av nätverkets talespersoner, Pablo Servigne forskare inom agronomi och biologi, författare och talare, har med de bästsäljande böckerna ”Comment tout peut s’effondrer – Petit manuel de collapsologie à l’usage des générations présentes”, uppföljaren ”Resilience Interiour ”och ”Nourrir l’Europe en temps de Crise”, fått stor och bred spridnig i Frankrike. 2013 talade han i Europaparlamentet. Våren 2019 kandiderar ”Gula västarna” till EU-valet: ”Vi vill inte längre underkasta oss beslut på europeisk nivå eller diktat från finansmoguler och teknokrater som glömt bort det viktigast: människan, solidariteten och planeten”.  Runt om i Europa finns Nedväxtrörelsen som vill gå lågenergisamhället till mötes genom en återlokalisering som bland annat innebär att ta hem produktionen för att skapa jobb och välfärd inom landets gränser, ett viktigt steg mot att kunna hålla sig inom planetgränserna.

Att göra den här filmen har tagit oss ut ur staden, till gårdar och platser som  ruvar på goda förutsättningar att ta oss vidare. Del 2. ”Leva inom planetgränserna – Agroforestry” (som jag kommer fortsätta klippa efter sommaren) handlar om  hur vår matproduktion kan gå från att vara bland det mest destruktiva för planeten till det mest regenerativa. Vi är alla kallade att på ett eller annat sätt vända utvecklingen!