Den här texten skrev jag 2016 för HOPP! Hökarängens omställning & permakulturprojekt.

Rubrikbilden: Lyktfest, 15 november på Martinskolan, Söders Waldorfskola, klass 5, 2015. En sång som då sjungs är ”Vi går med våra lanternor och våra lanternor med oss. Där uppe vandrar små stjärnor, här nere går våra bloss…”

När man får barn omformas den inre kartan över framtiden. Perspektiven och önskningarna förskjuts framåt, för att  omfatta den dag barnen har blivit vuxna, och den dag man själv inte längre finns. Sedan jag och sambon fick barn har vi drömt om en enklare tillvaro, närmre naturen. På en plats, bortom storstan, där vi kan bygga upp ett långsiktigt hållbart liv. Men eftersom vi samtidigt inte vill skuldsätta oss, till priset av att vi intecknar våra barns framtid, har vi hittills varit hänvisade till att hyra. Och på den vägen är vi kvar i stan. För tre år sedan, när äldsta barnet skulle börja skolan gick flyttlasset, istället för ut ur stan, i en vild chansning till Hökarängen söder om Stockholm. Martinskolan, Söders Waldorfskola, avgjorde saken.

Att tillåta livet att vara vackert – istället för en enda lång tävling som skapar utslagning och hets efter materiella världen

Bara några kilometer bort från vår gamla adress klev vi över tröskeln in i en för oss  helt ny skolvärld. Där pedagogerna hälsar och tar adjö genom att ta varje barn i hand och se dem i ögonen, på samma självklara sätt som vuxna visar varandra respekt. Där man, liksom i många andra länder i världen (och förr även i Sverige) firar helgon som goda förebilder för hur ett liv i enkelhet, altruistiska gärningar och mod kan skänka verklig och varaktig glädje och tillfredsställelse. Bilden; San Franciskus av Assisi, skyddshelgon över miljön.

Under lyktfesten (rubrikbilden) till St Martins ära går barnen med sina lanternor i formationer och sjunger sånger (som där uppe vandrar små stjärnor här nere går våra bloss...) med symbolinnebörden att tända sitt inre ljus inför den mörka årstiden. Efteråt äter man bullar och dricker varm saft med kamrater och föräldrar. (Ett mer familjärt namn på Martindagen är Mårtensafton eller Mårtengås. I Sverige skulle traditionellt höstarbetet vara avslutat då och vintersysslorna ta sin början.)

I Hökarängen fick vi, jag och familjen, ett sammanhang och ord på vad vi under åren eftersträvat när vi sydde egna dammsugarpåsar, istället för att slänga bort en dammsugare som fungerade utmärkt men som hade utgått, inklusive sina påsar. Eller när vi valde bort bil- och flygresor och klädde om och målade köksstolarna vi fyndade i grovsoprummet. Vi hade ägnat oss åt downshifting, – att leva i frivillig enkelhet, – för miljöns skull, och i förvissning om att den fossila energin kommer göra bättre nytta om den sparas till kommande generationers basbehov, istället för att användas slentrianmässigt i vår vardag. Men framförallt hittade vi vänner, andra som också kände sig lyckliga av att börja relatera till sin stadsdel som i ett lokalsamhälle och av att kanalisera sin kreativitet i en hållbar riktning. Som också hade insett att mycket av våra habegär är ett substitut för en mer innerlig kontakt med människorna och naturen omkring oss. I Hökarängen och på Martinskolan var vi inte längre ensamma. Inte minst lärde jag känna Jenny Cederholm, som blev min arbetskollega och kär vän, när vi tillsammans startade HOPP! Hökarängens omställning och permakulturprojekt, som nu går mot sitt slut.

Att forma barn som inte bara ska prestera enligt skolplanen, utan också bli rustade att klara livets oundvikliga kriser

För mig och sambon blev våra bekantas frågor om man lär sig något i en waldorfskola något absurda. Vad som ledde oss in på Waldorf var ju just våra funderingar kring vad barn idag verkligen behöver lära sig och få med sig, för att vara så bra rustade som går inför en mer oviss framtid än någonsin.

Vi resonerade så här; Vi står inför en gigantisk Omställning, kollektivt och individuellt, de närmaste 20 åren. Våra barn kommer sannorlikt inte tävla i Melodifestivalen eller jobba med event eller IT. Den tiden kommer vara förbi. Istället kommer deras generation antagligen vara fullt sysselsatta me att verka lokalt, genom att insupa baskunskaper för att hantera vardagen, eller i bästa fall med att förfina sina hantverksskickligheter på snickerier, garverier, mekaniska verkstäder och textilateljéer, eller med att jobba i något led av den närliggande matproduktionskejdan. Ofrånkomligen kommer dessa kunskaper vara dem till gagn, även om de blir något annat. Om vi kan närma oss den närliggande framtidens utmaningar med glädje och nyfikenhet har vi och våra barn allt att vinna, tänkte vi. Bilden; skolbarnen lär sig kärna smör under “Bondens år” i årskurs 3, Martinskolan. Foto: Gabriela Munoz Eriksson.

En viktig målsättning med waldorfpedagogiken och den trygga varma skolmiljön är just att forma barn som inte bara ska prestera enligt skolplanen, utan också bli rustade att klara livets oundvikliga kriser. Att pedagogiken faller väl ut syns i den hittills största empiriska studien över waldorfelevers- och föräldrars erfarenhet av skolgången, som omfattar flera hundra elever i 6 länder, genomförd mellan 2009 – 2011. Resultatet visar att eleverna på Waldorfskolor jämfört med i “vanliga skolan” upplevde betydligt större glädje att lära sig och tillfredsställelse med skolan, hade avsevärt bättre självförtroende och betydligt lägre grad av stress- och ångestfenomen.* Speciellt elevernas lust och glädje att lära sig och deras förmåga till självständigt lärande pekas i studien ut som nyckelfaktorer “för att komma tillrätta i en värld som vi ännu inte vet hur den kommer att gestaltas.” Bilden: St Mikael firas på Martinskolan.

Kunskap som lärs in med stor inlevelse stannar kvar

En återkommande faktor bland föräldrar som satt sina barn i waldorfskola är önskan att skydda sina barn från den genomkommersialiserade värld som i många fall gör oss till lydiga konsumenter och passiva åskådare. Att istället ge barnen tid att utveckla en egen inre kompass, innan de konfronteras med den ibland hårda verkligheten där ute. Det betyder inte att man accepterar avkall på barnens kunskapsinlärning. Själva sökte vi oss till waldorfskolan just på grund av deras stora kunskapsbank! Ändå häpnar jag ibland över hur mycket barnen lär sig här redan på lågstadiet – gångertabellen, skrivstil, svenska, spanska, engelska, tyska, fiol, hantverk och mycket mer. Och hur lugnt, ordnat och harmoniskt de har det under sin skoldag. Bilden tv är lånad från Martinskolans facebooksida.

Den pedagogiska grunden till att man samverkar mellan teoretiska, konstnärliga och praktiska ämnen är övertygelsen att barnets väg till kunskap om sig själv och världen går från handen, genom hjärtat till huvudet. Den konstnärliga sidan av undervisningen innebär inte fritt skapande (som många tror), istället är det en metod för inlärning; sång som instrument för att introducera nya språk, formteckning och teckning efter lärarens förlaga är ofta ett sätt att närma sig ett teoretiskt ämne osv. Foto: Gabriela Munoz Eriksson. (Klicka på bilderna för att se dem större).

Att alla former av handarbete stimulerar minnet och andra kognitiva funktioner är välkänt sedan länge. ”Vi lär med handen – handen minns” konstaterade Aristoteles redan för drygt 2 000 år sedan. Att barnen lär sig handarbete redan från första klass är med andra ord lika mycket att estetiskt och kunskapsmässigt bekanta sig med ett material som en övning i koncentration, minne och i att fullfölja en uppgift.

Att man lär sig bättre genom att skriva för hand, eftersom det involverar fler sinnen (än att skriva med hjälp av ett tangentbord) har läsforskaren Anna Mangen, professor vid universitetet i Stavanger och neurofysiologen Jean-Luc Velay i Marseille nyligen konstaterat genom sin forskning. Bilden: I årskurs 3 börjar man med skrivstil i waldorfskolan. Foto; Maja Lindström.

– I dag vet vi ju att om handen arbetar mycket så tar den också större plats i hjärnan, och handens aktiviteter påverkar även hjärnans organisation, förklarar Göran Lundborg, professor i handkirurgi på Skånes universitetssjukhus i Malmö.

Att aktivera flera sinnen i läroprocessen är också, har det visats sig, en effektiv metod för fördjupad förståelse inom teoretiska och naturvetenskapliga ämnen, där bildseendet spelar en viktig roll för att läsa av, förstå och minnas processer, modeller och tekniska ritningar. 

I skolmatsalen äter man under tystnad eller lågmält prat, barnen tackar gemensamt för maten med ramsan Tack för maten, den var god, den ger hälsa, kraft och mod! och skoldagen avslutas med orden Allt som jag idag fått lära vill jag i mitt hjärta bära, i mitt hjärta ska det gro som ett frö i lugn och ro, för att bli till hjälp för andra som på denna jorden vandra.

Bilden: Bivaxljustillverkning av föräldrar på Martinskolan inför den årliga julbasaren. Foto; Maja Lindström.

Som Omställare var vår flytt och vårt skolval även ett slags strategiskt drag. En beprövad pedagogik, en förankrad värdegrund för pedagoger att vila mot, ett ovanligt starkt föräldrastöd och glädjens självklara plats i lärandet tänkte vi, är bra förutsättningar för trygghet och livskvalité både här och nu och allteftersom vi närmar oss en allt mer oförutsägbar värld, så här på tröskeln till Oljeepokens slut.

I vår hyreslägenhet på 8:e våningen i Hökarängen är dörrarna i någon slags ihålig laminat och takhöjden är lägre än på vår gamla adress, men utsikten är magnifik. Våra fönster vetter åt precis motsatt håll nu, bort från stan. Klara dagar ser vi Dreviken och skog så långt ögat når. Stjärnhimlar, fyrverkerier och soluppgångar avlöser varandra. En tidig morgon fick vi se en meteorit falla och till sonens glädje inträffade en solförmörkelse på hans födelsedag när vi precis hade flyttat in. Det här, har vi bestämt, är vår sista utpost, innan vi lämnar storstan för gott. Under tiden försöker vi göra så mycket vi kan för att lära oss själva och våra barn så mycket som går av allt det vi behöver kunna för ett rikt liv även långt in i framtiden.
Bilden: Utsikt från Lingvägen mot Farsta och Sköndal.

Se och läs gärna:
Göran Lundborgs bok »Handen och hjärnan – från Lucys tumme till den tankestyrda robothanden«.
The importance of play från Cambridge. Denna Waldorfstudie, som gjordes under ledning av Andreas Schleicher, ställföreträdande direktör för OECD:s utbildningsdirektorat och bland annat ansvarig för PISA-undersökningarna, finns i sin helhet i bokform: Bildungserfahrungen an Waldorfschulen – Empirische Studie zu Schulqualität und Lernerfahrungen, Barz, Liebenwein, Randoll. Springer VS, Wiesbanden 2012.