Demokratisera överlevnaden

För tre år sedan insjuknade min sambo i vanlig säsongsinfluensa som blev en lunginflammation som blev en livshotande septisk chock på bara 4 dygn. Sjukdomsförloppet var väldigt likt det som med COVID-19 nu drabbar människor runt om i världen. Andningsnöd, dålig syresättning, organsvikt. Ett specialistteam från ECMO-avdelning på Nya Karolinska anlände till Södersjukhuset några timmar senare och opererade på plats ihop honom med en hjärt- och lungmaskin som pumpade hans blod ut ur kroppen, genom en tjock slang fastsydd på halspulsådern ut i ett membran som syresatte och renade och så tillbaka in i ljumsken. Fraktad till och placerad i hjärtat av Nya Karolinska sjukhuset höll sedan en imponerande maskinpark, bevakad av en läkare, en sjuksköterska och en kirurg dygnet runt, honom bokstaligen vid liv. Medicintrack från golv till tak försedde honom med blodtransfusioner, intravenösa mediciner och sondmat. På halsen opererades en respirator in som han lärde sig att prata igenom med en robbotlik röst. Där låg han fastnaglad i 11 dygn – och överlevde.

Situationen i sig, men också vetskapen om att komplex intensivvård troligtvis inte kommer vara människor förunnat Post Peak Oil, ens i vår för närvarande rika del av världen,  fick oss (familjen) att göra en radikal kost- och livsstilsförändring åren efteråt.

TID ATT HÅLLA HAND OCH TA FARVÄL AV EN MULTISJUK ÅLDRING – TILLVÄXTEN

Medan min sambo befann sig i ett hallucinatoriskt tillstånd fick vi anhöriga lära oss följande: man kan hålla en person vid liv i ett livshotande kritiskt skede med hjälp av respirator och all tillgänglig medicin på en intensivvårdsavdelning, men läkandet måste kroppen stå för själv. Läker man inte, måste apparaterna efter en tid stängas av. Det går inte att leva ”uppkopplad”, eftersom riskerna är för stora, varje dag med konstgjort stöd räknas, ju fler dagar desto fler komplikationer, (går något fel i en ECMO-maskin dör patienten på 30 sekunder) man måste helt enkelt tillfriskna så fort som bara går. (Faktum är att riskerna är så stor att man inte placerar en person här med underliggande sjukdomar). Likaså kan ett dödsjukt ekonomiskt system hållas vid liv på konstgjord väg, under en begränsad tid – som vi nu gjort sedan kollapsen 2008, med stödpaket och räddningspengar, oftast utdelade i form av nya skulder. Men för att överleva behövs ändrad riktning och ändrat mål – ett helt annat sätt att leva. Det är inte lätt, varken för en individ eller ett samhälle och tydligen verkligen inte för våra politiker att erkänna sjukdomsbilden.

När någon ligger dödssjuk mobiliserar vi individuellt och kollektivt, som nu, med all vår kraft för att rädda liv. Det är liksom en självklarhet, som vi räknar med. Man lämnar ingen att dö. Problemet med pandemin är att den ser ut att utgöra sista knuffen över kanten för ett multisjukt ekonomiskt system som inte klarar minsta påfrestning. Det livgivande blodet som pulserat i samhällskroppen har varit fossil energi. Detta har varit livsförutsättningen för vårt ekonomiska system. Nu befinner vi oss obönhörligen i slutet av Oljeepoken.  Utan, eller med mindre fossil energi, kan vi inte syresätta oss som förut. Vi måste börja tänka och göra radikalt annorlunda för att överleva. Att ”demokratisera överlevnaden” – anpassa oss till våra nya levnadsvillkor, borde därför nu stå högst på samhällsagendan. I bästa fall blir det en del av resultatet av pandmin, som en bieffekt –bättre bredskapslager, bättre resiliens i matproduktionen och ekonomin och så vidare.  En viktig del är den mentala beredskapen, om vi istället för att se tillväxt som en förutsättning och ekonomisk nerväxt som ett misslyckande, kan se det dom en möjlighet. Den Europeiska Nedväxtrörelsen vill till exempel uppmana medmänniskor till att se det som en chans att  gå från en ekonomi som har som självändamål att göra till att också göra gott. Att vårt ekonomiska system kan formas så att det skapar förutsättningar för verklig omställning.  Bilden: ur filmen They Live. (1988)

Vad vill vi behålla? Flyplatser eller grundläggande vård och omsorg om varandra?

Jag lider med alla de familjer som nu mister nära och kära. Och jag delar deras kärlek till all fantastisk sjukvårdspersonal: vi kommer aldrig glömma värmen och medmänskligheten från människorna bakom de blanka fasaderna på Nya Karolinska: en byggnad (”världens modernaste sjukhus”), som liksom känns som en sinnebild för hur fel vi kan prioritera när vi saknar kollektiv sjukdomsinsikt: det var ju inte många månder sedan de varslade 600 tjänster, samtidigt som bygget lär ha kostat 47 miljarder. Så fatalt felpriorieterat på väg rakt in i en systemkollaps!

Nu utlovas pengar för att ”rädda samhällsbärande funktioner”, men att de landar på rätt ställe – där de verkligen kommer verka för att hålla samhällskroppen långsiktigt frisk är inte speciellt säkert eller ens troligt. Det mesta kommer gå via våra banker och delas ut som skulder, för att hålla liv i en riktigt skröplig ålding – tillväxten. Den tål ju inte alls att sakta in utan att falla, tvärt om bygger den på att den hela tiden växer. Med den inbromsning som nu redan sker finns ärligt talat ingen chans att den överlever. Även om vi inte har en läkare eller annan auktoritet vid vår sida som ger oss besked – att det nu är dags att hålla hans och ta farväl. Och att det sedan är hög tid att välkomna och diskutera andra ekonomska system som förhåller sig inom planetgränserna – kanske en myriad av lokalanpassade sätt att byta varor och tjänster utan skuldsättning.

Ps David Jonstad talar om vidden av att demokratisera överlevnaden i min film ”Leva inom planetgränserna, Ett jordat liv”, finns på Youtube och vimeo.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s