(Den här texten redigerades 2021-02-09) När nu önskan om att bromsa spridningen av Covid-19 har dragit ner den allmänna folkhälsan och ekonomin i ett svart hål känns det mer aktuellt än någonsin att diskutera en demokratisering av överlevnaden. Att demokratisera överlevnaden innebär att ställa om infrastruktur, ekonomiska spelregler, matproduktion, fördelningspolitik etc för att göra det möjligt för flertalet att ställa om till ett leverne där konsumtionen och produktion sker lokalt, och mer långsiktigt hållbart än idag. Tanken är att befolkningen då kommer stå stadigare inför de kriser vi nu bara befinner oss i början av. David Jonstad talar om vidden av detta i ”Leva inom planetgränserna del 1, Ett jordat liv”, som finns här.

ETT EKONOMISKT SYSTEM I RESPIRATOR

För tre år sedan insjuknade min sambo i vanlig säsongsinfluensa som blev en lunginflammation som blev en livshotande septisk chock på 4 dygn. Sjukdomsförloppet var väldigt likt det som med COVID-19 drabbat människor runt om i världen: andningsnöd, dålig syresättning, organsvikt. Ett specialistteam från ECMO-avdelning på Nya Karolinska räddade hans liv (med hjälp av en hjärt- och lungmaskin som pumpar blodet ut ur kroppen genom en tjock slang, fastsydd på halspulsådern, ut i ett membran som syresätter och renar och sedan återför blodet tillbaka in i kroppen.) Maskin-parken i hjärtat av Nya Karolinska, som höll honom vid liv (bevakad av en läkare, en sjuksköterska och en kirurg dygnet runt), var minst sagt surrealistisk. Medicintrack från golv till tak ombesörjde blodtransfusioner, intravenösa mediciner och sondmat.
Medan min sambo befann sig i ett hallucinatoriskt tillstånd fick vi anhöriga lära oss följande: man kan hålla en person vid liv i ett livshotande kritiskt skede med hjälp av respirator och all tillgänglig medicin på en intensivvårdsavdelning, men läkandet måste kroppen stå för själv. Läker man inte, måste apparaterna efter en tid stängas av. Det går inte att leva ”uppkopplad”, eftersom riskerna är för stora, varje dag med konstgjort stöd räknas, ju fler dagar desto fler komplikationer. Går något fel i en ECMO-maskin dör patienten på 30 sekunder. Man måste helt enkelt tillfriskna så fort som bara går! Faktum är att riskerna är så stora att man inte placerar en person här med underliggande sjukdomar.

På samma sätt kan ett dödsjukt ekonomiskt system bara hållas vid liv på konstgjord väg, under en begränsad tid. Den tidsfristen är redan över. ”Patienten” har redan legat i respirator i åratal, alla reserver är slut. Enda chansen till överlevnad är nu ändrad riktning och ändrat mål – ett helt annat sätt att leva. Det är inte lätt, varken för en individ eller ett samhälle, och tydligen verkligen inte för våra politiker att erkänna sjukdomsbilden.

När någon ligger dödssjuk mobiliserar vi individuellt och kollektivt, som nu, med all vår kraft för att rädda liv. Det är liksom en självklarhet, som vi räknar med, oavsett vad. Att vi inte ska lämna någon att dö. Problemet med allt från rekommendationer till nedstängningar och en splitterny lagstiftning är att det ser ut att utgöra sista knuffen över kanten för ett multisjukt ekonomiskt system, som inte klarar minsta påfrestning. Det livgivande blodet i samhällskroppen har varit fossil energi som pumpats runt med hjälp av billiga lån. Nu befinner vi oss obönhörligen i slutet av Oljeepoken och i slutet av tillväxten, som redan innan Covid-19 hade slutat leverera både i siffror och välfärd. Nu måste vi tänka och göra radikalt annorlunda för att kunna syresätta oss som förut.
     I bästa fall ger erfarenheterna från Covid-19 större insikt i vårt samhälles sårbarhet och leder till beslut om återupptagna bredskapslager, bättre resiliens i matproduktionen, i ekonomin och så vidare. Men risken är också att vi dras ner väldigt hastigt i en systemkollaps.

Därför är vår mentala och praktiska beredskap för att klara oss utan mycket av vad vi idag förväntar oss av samhället helt avgörande. Att vi anpassar oss till våra nya levnadsvillkor, om så på egen hand i små grupper. Likaså är vår tilltro och våra kunskaper om att ekonomisk nerväxt inte är slutet, utan en möjlighet av största vikt. Som värddjur är det lätt att tro att vi också dör om parasiten (de odemokratiska modeller som formar dagens finansintitut) försvinner. Att det skulle kunna vara öppningen till att välkomna andra ekonomska system som förhåller sig inom planetgränserna. Förslagsvis en myriad av lokalanpassade sätt att byta varor och tjänster lokalt, utan skuldsättning.

DAGS ATT HÅLLA HANDEN OCH TA FARVÄL AV EN MULTISJUK TILLVÄXT

Jag lider med alla de familjer som nu mist nära och kära. Och jag delar deras kärlek till all fantastisk sjukvårdspersonal: vi kommer aldrig glömma värmen och medmänskligheten från människorna bakom de blanka fasaderna på Nya Karolinska: en byggnad (”världens modernaste sjukhus”), som liksom känns som en sinnebild för hur fel vi kan prioritera när vi saknar kollektiv sjukdomsinsikt: det var ju inte många månder sedan de varslade 600 tjänster där, samtidigt som bygget lär ha kostat 47 miljarder…

Nu pumpas det ut enorma summor pengar för att ”rädda samhällsbärande funktioner”, men att de landar på rätt ställe – där de verkligen kommer verka för att hålla samhällskroppen långsiktigt frisk är inte troligt. Det mesta kommer gå via våra banker och delas ut som skulder, för att hålla liv i en riktigt skröplig ålding – tillväxten. En multisjuk parasit, som inte tål att sakta in utan att falla omkull och som lever på våra barns framtid. Han kan tyvärr bara växa, – eller dö.

Under coronakrisen har Riksbanken skapat 531 miljarder kronor (!!!) för att stötta bankerna och börsen så de i sin tur ska rädda ekonomin. Dessutom har man lovat fortsätta upp till 1 800 miljarder! Men en stor del pengarna har fastnat på vägen hos finansindustrin och de penningtvättande storbankerna. Resultatet har har blivit storvinst för rika kapitalägare. Sedan Riksbanken började ösa ut pengar stockholmsbörsen ökat 67%  – samtidigt som resten av samhället har brist på pengar och BNP faller.

Citatet kommer från Positiva pengar.

Medan arbetslösheten gick upp på rekordnivåer världen över 2020 fick bankerna lättnader i att trolla fram pengar genom skuldsättning och de rikaste blev rejält mycket rikare, på bekostnad av den stora massan, som snabbt vande sig av med flygresor, nöjen och en fungerande sjukvård och välfärd. Med den inbromsning i den reella ekonomin som sker under 2020 finns ärligt talat ingen chans att tillväxten överlever.

…I vår familjs fall ledde våra sjukdomserfarenheter till att vi gjorde en radikal livsstilsförändring åren efteråt. Först i relation till vad vi åt, sedan mer i relation till var vi hämtade vår information, för att hålla oss friska, fysiskt och mentalt.