Bilden: Lilla Grödby säljer ägg i Hökarängen sedan några år tillbaka.

I veckan var jag extern gästlärare för en dag till en klass formelever på Beckmans Designhögskola* på temat ”MAT, STAD & MÄNNISKA”, som blev en dag med tonvikt på matsäkerhet.

Vi började med att besöka Bagarmossens skogsträdgård. Där fick vi  berättat för oss hur deras nytillkomna hönsgård har stärkt den sociala gemenskapen kring trädgården, som under flera år har varit en plats för lärande, både i hur vi kan jobba med naturen istället för mot den när vi producerar mat och andra ekosystemtjänster, men också lärande i uthållighet och fysiskt arbete. Vi besökte också ”Hushållet Stockholm”, i samma kvarter, en nyöppnad förpackningsfri liten butik (Stockholms första) i Bagamossens centrum.

Nästa stopp var Unga kontoret i Hökarängen. Här blev det ett samtal med eleverna om en nystartad Reko-Ring i Hökarängen – Gubbängen, och vidden av att byta ut ordet Hållbarhet till Resiliens. Något som Coronakrisen gjort det väldigt enkelt att samtala kring; alla förstår nu att spelplanen plötsligt kan förändras. Med en nedåtgående spiral i ekonomin och med handels/utbyteshinder tar vi stora risker när vi är så beroende av andra länders mat. (Även om det är ”eko” eller förpackningsfritt). Och det enklaste sättet att stärka matsäkerheten, om man bor i en större stad är inte att själv börja odla, utan att stötta genom att handla direkt från lokala gårdar. Med ”lokal” menas högst några mil bort. Vi pratade vidare om Oljebrist och ekonomisk kollaps som två tänkbara anledningar, var och en samhällsomstörtande, till att förutsättningar nu kan ändras ytterligare och i snabb takt. Vi pratade också om det oetiska i att göra anspråk på andra länders odlingsmark och vatten, när vi har så goda förutsättningar för matproduktion i Sverige. Och att vi på 200 år har gått från väldigt stor självförsörjningsgrad till våghalsigt låg. Ingen gäspade, alla lyssnade.

Hur kan vi formge när vi får brist på ekonomiskt kapital, långväga transporter och komplicerad teknik uteblir? Det här var ju formelever så samtalet gick in på lokal produktion, och konstaterandet att IKEA med sina galet låga priser har bidragit till att slå undan fötterna på en lång svensk hantverks- och produktionstradition, med allt kunnande som det innebär, som har gått förlorat. Jag uttryckte min uppfattning om att vi, när vi gick från att vara mer egna producenter till nästan bara konsumenter,  gav bort en massa kreativitet. Att överlåta hantverkande till andra, långt borta, är ju att avstå det mänskliga grundbehovet att få använda  händerna! Det blev lite tyst. Sedan blev det handuppräckning. En elev undrade om vi behövde kommunism eller kapitalism för att ändra på rådande strukturer. Kanske ingetdera, föreslog jag.  Vore inte slopat tillväxtkrav mer konstruktivt? Det finns en hel del forskning, bland annat från KTH, på hur vi kan uppnå klimatmålen/bemöta resursknapphet om vi skrotar tillväxtidén och bestämmer oss för en ekonomi som rör sig inom planetens gränser. ”Det här blev existensiellt!” utbrast en annan elev. Vi tog en paus.

När man pratar om maten och staden kommer nästan alltid  Food-tech, som ju gör anspråk på att odla lokalt i staden, upp på tapeten. Det gjorde det nu också. Vi diskuterade om det inte är så att vi även om vi med vertikalodling blir av med långväga transporter av mat, samtidigt skapar oss flera nya problem? Vi pratade om hur sköra hi-tech system kan bli, beroende som de är av väldigt stora ekonomiska investeringar och teknikkomponenter från andra sidan jorden. Och att det ändå av någon anledning nästan alltid är just dessa projekt som får loss kapital. Hi-tech i sig tycks ha blivit en förutsättning för att få medel till ”hållbar utveckling”, trots att low-tech/no-tech nästan alltid, i slutändan, står för det verkligen resilienta…Ett exempel är Grönska, en av Europas största vertikala odlingar, i södra Stockholm, som med projektpengar från Vinnova  utvecklar ”automation för storskalig vertikal odling”.  För övrigt levererar Grönska sallad till SAS-resenärer. ”En fantastisk möjlighet för oss att visa upp svensk food-tech innovation internationellt och bidra till hållbar utveckling.” ….! Oj, flyga kan aldrig bli annat än miljövidrigt. (Dessutom är flyget, vet vi nu, en grundförutsättning för global smittspridning.) Följdfrågan blev: är det här företaget resilient? Slutsats för dagen: fokus för ett resilient samhälle behöver vara att återkoppla till landsbygden – här finnas massor av designuppgifter!

Vi hann också svepa lite över begreppet ”Den Gröna revolutionen”, och dess baksida. Odling i monokultur, stora tunga dieseldrivna maskiner, som bönderna skuldsatt sig upp över öronen för, gigiantiska arealer med genetiskt identiska sorter, må täcka ett omedelbart matbehov, här och nu. Men resultatet blir döda jordar och ”högavkastande” men genetiskt svaga djur och grödor, och ett jordbruk där man måste pumpa in mer och mer konstgödsel, bekämpningsmedel, medicinsk behandling. För att inte tala om hur förödande industrijordbruket idag är för den biologiska mångfalden, som ju är livsviktig i en resilient matproduktion och för vår överlevnad. Inte minst när vi behöver klara oss utan diesel i jordbruket.

Vad går att äta i en stad? Vad borde gå att äta här? Av de många miljarder som vi i Sverige årligen lägger på våra urbana utemiljöer går åtskilliga till förvaltning, tex. av grönområden. Ändå finns inget specifikt uppdrag att plantera och underhålla frukt, bär och nötter i parker och mellan husen, trots att man historiskt sett har haft många nyttor med det. För att få överblick i vad som växte i Hökarängen inventerade vi för några år sedan. Under 2020 har kartan uppdaterats av ”Hejskavigöraengrej”.

Med kartan i handen gick vi en kort sväng till Tobaksområdet och iakttog hur fläder, nypon, aronia och körsbär för 70 år sedan uppenbarligen planerades in i stadsbilden. I en tid då svensk matsäkerhet ännu stod på den politiska agendan och det mesta som salufördes i Stockholms förorter var när- eller svenskproducerat, som del i ett svenskt totalförsvar. Och konstaterade att ett par äkta kastanjeträd, (planterade för kanske 30 år sedan) ett stenkast från torget, faktiskt ger enorm skörd! Detta blev i sin tur ett samtal om hur kastanjeskördar faktiskt höll människor vid liv en höst i slutet av Andra Världskriget, när Italien kapitulerade och tyska ockupationsstyrkor ännu höll sitt grepp om och isolerade Norra Italien från omvärlden.

Dagen slutade på Sopköket på Södermalm, där vi fick lära oss allt om hur man gratis kan ta hand om affärers prima matsläng och göra det till ett restaurangkoncept. Väldigt gott!

Tillägg: Jag fick även nöjet att vara gästkritiker under 2 mastodontdagar i slutet av terminen, då eleverna redovisade sina design- och eller idéburnaprojekt på temat. Roligt nog hade varenda en tagit fasta på småskalighet och ”back to basic” och redovisade både imponerande research och spännande idéer från moderna matkällare i höghus till kunskapsdelande kolonilotter och vaktelburar för småskaligt bruk.

*Beckmans treåriga konstnärliga kandidatprogram ”Form” har produktdesign som huvudämne och inkluderar närliggande designrelaterade ämnen. ”Vi tillämpar ett holistiskt perspektiv: produkten står alltid i relation till människan och kroppen liksom till en miljö och en rumslighet. Objekten ska upplevas, användas, kommunicera och verka i ett sammanhang med en mängd olika förutsättningar. Sammanhanget styr behoven och designern formar lösningar.”

Tack till Catarina och Morgan på Beckmans, som var med och satte ihop programmet, för förtroendet och stort tack till Unga Kontoret/Hökarängens stadsdelsråd som lånade ut lokalen i Hökarängens centrum! Ps. Eleverna fick i läxa att se ”Leva inom planetgränserna, del 1 Ett jordat liv och del 2 Agroforestry”