Rubrikbilden: Värmländska skogsfår i äppelodlingar, Baskemölla Ekoby, Skåne.

I veckan som gick var jag inbjuden till ett webbinarium med förstaårselever på Måltidsekologprogrammet på Örebro Universitet. Kursen leds av Johanna Björklund, som medverkar i (min film) ”Leva inom planetgränserna, del 2 – Agroforestry”. Filmen var också utgångspunkten för vårt samtal.

”Måltidsekologprogrammet är en treårig utbildning som sträcker sig över många olika områden så som ekologi, miljö, jordbruk, hållbar utveckling, hälsa, gastronomi, mikrobiologi och toxikologi. Under det första 1,5 året läser du vid Campus Örebro med fokus på miljöveten- skapliga studier av livsmedelsproduktion och produktkvalitet. Resterande del av utbildningen är förlagd vid den kreativa miljön på Campus Grythyttan. Denna del av utbildningen ger dig kunskap om bland annat sinnesupplevelser av livsmedel och måltider, tillagnings- metoder, värdskap, planering och bedömning av måltider, livsmedelshygien samt livsmedelstekniker.”

Vem blir inte sugen på en så intressant utbildning?!

NYFIKENHET SOM DRIVKRAFT. Efter frågor kring filmen, då vi bl.a. pratade om att etablerandet av skogsträdgårdar ökar bland självhushållare, medans alléodling oftast innebär planer på kommersiell odling, bad Johanna mig berätta om drivkrafter och utmaningar med filmarbetet. Jag berättade att min starkaste drivkraft är en blandning av kunskapstörst och njutning – att det är magiskt att vara ute och filma tidigt i gryningen eller att med kameran som alibi få höra om eller följa med i vardagsarbetet på en gård eller trädgård. Min drivkraft är alltså främst att själv lära mig mer, men sedan sitter jag ju där med massa material, och vill såklart foga ihop det på ett intressant sätt så att andra, om än ”bara” de som aktivt söker på ämnet eller filmerna, tar del av det.

Bilden: Äppelodling i Södra Mellby, september 2020.

Jag fick vidare berätta att min nyfikenhet just nu, som nyinflyttad på Österlen, ligger i att förstå om/varför inte de ekologiska alléodlingarna med äpplen här (de är rätt många), allteftersom de föryngras, skulle kunna integreras med mer diversitet, d.v.s. att de blandas upp med till exempel hassel, kanske valnöt, päron, mispel, nypon, aronia, bärhäggmispel och havtorn, ungefär som på Vattholma Gård norr om Uppsala, som tar emot besök för att visa hur de ställt om till Agroforestry. Utöver att det skulle ge mer diversifierad skörd, så ger det ökad biologisk mångfald, vilket t.ex. innebär fler nyttodjur som hjälper till att hålla nere skadeinsekter, så äppelskörden blir fin, även utan besprutning. Om det bevittnade Martin Wolfe i filmen, genom sina fleråriga jämförelser med äppelkvallitén i sina alléer kontra närliggande ekologiska äppelodlingar.

Tillägg: Ett undantag är ett pågående projekt i samarbete med Framtidens Natur& Kulturarv på en gård vid Stenshuvud, där man nu håller på att skapa sandbäddar, insektshotell och planterar buskar och blommor för att skapa zoner för vilda pollinerare. Läs mer här.

Vidare så står träden i ganska täta rader här, men skulle det inte få plats annat mellan (och under) raderna? Som får, getter eller fjäderfä, eller kanske fleråriga grönsaker/grödor?  som är torktåligare och kräver mindre underhåll än ettåriga. Såklart måste hänsyn tas till att det finns utrymme för äppelskörden, som vad jag kan se, sker för hand.

Allésystem, skulle väl även generellt kunna ge många fördelar i Skånes många öppna, vindpinade, gigantiska monokulturer? Här odlas till exempel mycket majs. Tänk om skånska bönder skulle samplantera majsen med valnötsalléer, som på platser i Frankrike? Och utbyta kunskaper om vad det ger. Bilderna: Södra Frankrike och valnötsträd i Skåne, september 2020.

Här i Baskemölla ekoby finns en äppelodling där en mobil hönsbur flyttats runt, ett antal bikupor står mellan träden och värmländska skogsfår betar* (när de inte går i skogen bredvid, och med undantag för vid äppelskörd, då djur inte får vara där, enligt reglerna). Men runt om i trakten ser jag inga djur eller annan växtlighet i de kommersiella äppelodlingarna. Trots att samarbete skulle ge ömsesidiga nyttor; gödsel från djuren, markvård från betet, kolinlagring genom bete och rötter, skadedjursbekämpning genom nyttoinsekter, lä och skugga till djuren och dessutom skulle det ju vara mer yteffektivt. (Inte kor dock som ju gillar äpplen och råmar högt när traktorn kommer med skopan full av äppelrester från mustningen). Djur integrerade i odlingssystem förekommer ju runt om i Europa sedan urminnes tider, i Italien har man t.ex. olivlundar med betande får, i Grekland har man getter. …Än så länge är det tydligt att det ”inte är kostnadseffektivt” här. Och kanske saknar jag viktig information om omständigheter och regler.

*Skogsfåren går bara bland de uppväxta äppelträden, de gillar nämligen att äta blad, frukt och bark av yngre äppelträd.

Vi pratade vidare om djur i systemen och jag återberättade att på Wakelyns gård (i filmen) hålls inga djur i alléerna, efter att räven tog hönsen, men enligt en fågelskådningsstudie drar platsen till sig en imponerande mångfald fågelarter och muntjaks, ett litet hjortdjur som den lokala jägaren skjuter av i bland i gryningen, och gör otroligt god korv av, Martin Wolfe berättar om det här.

NYA OCH GAMLA SMAKER. Vi pratade också om vidden av att bygga på människors nyfikenhet och lust istället för att använda pekpinnar, för att introducera nya och nygamla svenskproducerade råvaror, och vikten av samarbete mellan producenter, förädlare, kockar, utbildningar, återförsäljare och konsumenter. Gärna redan under studietiden, vilket borde vara enklare nu när allt fler utbildningar intresserar sig i ämnet, vilket öppnar upp för nytänk kring marknadsföring. Konstfack har till exempel en spännande kurs som heter ”Back to the Land – Reconnecting Urban & Rural Through Food Systems”. En annan utbildning som jag fick tipsa om var Naturbruksförvalningens utbildning i Agroforestry på Angereds gård, GBG (som också planerar föe en filmvisning + samtal i höst, mer om det senare!) . Bilden: svenskodlad Shiitake på Willys i Simrishamn!

MERA BALJVÄXTER. I Frankrike är alléeodlingar med träd och spannmål mellan träden den vanligaste formen av agroforestry.

Under ”Agroecology Day 2020”, arrangerat av SLU-studenter ( i år som webbinarium) fick jag lära mig av fransmannen Nicolas Carton (”Researcher in cropping systems diversification, his work at SLU Alnarp focused on legumes in crop rotations”) att i framtidens alléer odlas baljväxter istället för spannmål.

Därför är jag extra nyfiken nu på spännande Nordisk Råvara, som börjat sälja svenskproducerad Quinoa genom Lidl, och som har (minst) två gårdar i Skåne, varav en på Österlen, som odlar Matlupin, som på alla sätt kan ersätta långväga transportad sojaböna, vilket ju inte alls är hållbart. Matlupinen har samma höga hälsofördel och näringsvärde som sojabönor, trivs trots torka, och binder liksom andra baljväxter kväve i jorden. Genom skånska företaget Lupintas försorg blir matlupinen här till t.ex. Tempeh.

”Lupin är för oss i Norden en framtidsgröda och bland det smartaste vi kan äta, tack vare dess fina näringsinnehåll med hög andel protein, aminosyror, antioxidanter och fibrer. Lupin har odlats och ätits av faraoner i Egypten, inkaindianer i Sydamerika och storhetstidens romare och spridits vidare till många delar av världen”.

Det pågår flera försök med att odla mer bönor i Sverige, och här går Nordisk Råvara (som även är återförsäljare till ovan nämnda Vattholma gård) i täten, t.ex. genom att vara med och återintroducera Rättviksärten:

”Rättviksärten har odlats i Dalarna sedan Gustav Vasa styrde över Sverige. Rättvikarna förstod tidigt nyttan med baljväxten, både för dess näringsinnehåll men också dess förmåga att binda näring i jorden. Det främsta användningsområdet förr var till mjöl av vilket det bakades ”artbullä” eller gjordes ärtgröt. Under tider av missväxt och fattigdom klarade sig rättvikarna bättre än sina grannar tack vare sin superärt.”

Engelska motsvarigheten till Nordisk Råvara, som är återförsäljare av linser och Quinoa från Wakelyns Gård i filmen, heter Hodmedod’s – Brittish pulses and grains.

UTMANINGAR. Sedan kom vi till kapitlet om utmaningar, och jag gjorde mitt bästa i att peppa studenterna att de valt bästa tänkbara utbildningen, för den som vill vara med och styra samhällsutvecklingen, och garanterat få ett jobb, nu när så många av oss (framförallt unga) kommer bli producenter eller del i matkedjan. Många inspirerande initiativ kom upp på tapeten, som coola Under Tallarna som startades av ett gäng driftiga trädgårdsmästare (om jag förstått rätt), och som nu, några år senare, har blivit en central kulturell samlingspunkt, med bl.a. EU-stöd i ett pilotprojekt för att utveckla produktion av fleråriga grönsaker.

Vi pratade också om hur känsligt ämnet matvanor är. Att det därför är viktigt att se till helheten, ska vi utnyttja andra länders mark, vatten och billiga arbetskraft och sedan transportera maten långväga hem till oss? Hur rår vi oss istället själva, inom planetgränserna, här i Sverige? Här kom ord som food-tech och artificiell intelligens upp, och jag fick möjlighet att uttala mig om hur livsviktigt det är att tänka resiliens, att vi står väldigt utlämnade om vi förlitar oss på att hi-tech ska säkra vår mat, omvärlden gungar ekonomiskt och resursmässigt, utan fossil energi stannar svenska transporter och jordbruksmaskiner på en vecka (se länk till rapport längst ner) och med en pandemi blir det tydligt hur beroende vi är av att människor kommer till jobbet på andra sidan jorden, även för våra basbehov, som att vi ska få mat på bordet. Naturens intelligens i form av ”enkla lösningar” ter sig då plötsligt som geniala.

Studenterna, som kom med många fina kloka tankar och idéer, har under hösten till uppgift att formulera ett kommunikationsprojekt. Samtalet gick därför in på strategier och hinder för att nå ut och påverka med ett budskap. Som utbildad måltidsekolog kan du bland annat jobba som hållbarhetstrateg, inköpare av varor till företag, livsmedelsinspektör, produktutvecklare, planerare av kommuners skolmat och upphandlare inom offentlig sektor. Eleverna har i sitt kommande projekt valt att både arbeta i grupp och individuellt och att samarbeta med lokala aktörer. Efter en genomgång visade det sig att flera av dem ville nicha sig just inom kunskapsspridning. Jag hade så gärna viljat kunna ge dem ett lyckat recept på hur man når ut, men det är (oftast) svårt. Om man tror att man ska nå hundratusentals personer, men desto lättare om man verkar lokalt. Min slutkläm blev att ett budskap nästan alltid går hem med trovärdighet, och för det krävs att du GER NÅGOT AV DIG SJÄLV – som din längtan, din sorg, din passion.

Ser verkligen fram emot att få höra hur det gick med projektarbetet! (Lägger upp en uppföljning av det här, om jag får tillåtelse). Här kommer några länkar de fick med sig.

Terra Madre Nordic – Slow Food-rörelsen håller på att etablera sig i Norden, med en stor sammankomst vartannat år, precis som det ursprungliga Terra Madre som hålls vart annat år i Italien. En mötesplats för småskaliga jordbrukare, kockar och mathantverkare, aktivister och akademiker från Danmark, Sverige, Norge, Finland, Grönland, Island, Färöarna, Åland och Sápmi. Utmaningar diskuteras, allianser skapas och social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet debatteras.

SLU-studenten Jorunn Hellman har skrivit den mycket läsvärda uppsatsen ”Agroforestry på svensk åkermark – vägen mot ett resilient och mångfunktionellt jordbruk?”

Coop TV Danmark har producerat flera filmer om agroforestrygården Hestbjerg som har grisar och höns i alléer med bl.a. aroniabär.

Danska ”SKOVLANDBRUG – et inspirationskatalog” med exempel på agroforestry på framväxt i Danmark, Frankrike.

JTI-rapporten ”Sveriges primärproduktion och försörjning av livsmedel – möjliga konsekvenser vid brist på tillgänglig fossil energi”. (2013)
JTI-rapporten ”Det svenska jordbrukets framtida drivmedelsförsörjning”. (2010)
”En vecka utan lastbilar – en undersökning på 6 orter i Sverige” (2011) av Sveriges Åkeriföretag.