2020 flyttade jag med familjen ut på landsbygden. Vi har velat det så länge, men rädslan för att fastna i skuldberoende har hindrat oss att göra som majoriteten av befolkningen för att realisera vår drift att komma nämre skog och mark. Nu vet vi: det går att lägga om och börja nytt, utan att börja på Hemnet. Att etablera sig på en ny plats innebär så mycket mer än att äga. Nu hyr vi och lär oss genom att erbjuda vår hjälp med djurskötsel och odlingar, men framförallt lär vi oss att förhålla oss till livet, genom att öva oss i att vara djupt inne i nuet och känna vördnad och tacksamhet inför naturens överflöd.

Bilderna: blottlagda rötter utmed stränderna,  en otrolig växtlighet i Stenshuvuds Nationalpark, minipalmer och äkta kastanj i Baskemölla, hösten 2020.

Till stort stöd har Eckart Tolles bok; Lev livet fullt ut: en väg till andligt uppvaknande varit. Tolle menar att det bara är i nuet som vi hittar glädjen och kan omfamna vårt sanna jag. Så tänkvärt att jag måste citera:

”Att vara identifierad med intellektet är att vara fångad i tiden, det vill säga i tvånget att leva nästan uteslutande genom minnen och förväntningar. Det gör att du ständigt i tankarna är sysselsatt med det förflutna och framtiden, och det skapar en ovilja att möta och erkänna nuet, och att tillåta det att vara. Tvånget uppstår därför att det förflutna ger dig en identitet och framtiden innehåller ett löfte om räddning, om tillfredsställelse i någon form. Båda två är illusioner.”

Att inte fastna i en framtidsbild, oavsett om man vill att ”allting ska fortsätta som förut” (som många vill nu) eller om man vill förbereda sig för en systemkollaps (som vi), är nästan omöjligt, tänker jag, men…

”Ju mer du är inriktad på tiden – det förflutna och framtiden – desto mer går du miste om nuet, det mest dyrbara som finns. Varför är det så dyrbart? Först av allt därför att det är det enda som finns. Det eviga nuet är den rymd i vilken hela ditt liv utspelar sig, den enda faktorn som förblir konstant. Livet är nu. …Ingenting har någonsin hänt i det förflutna, det har hänt i nuet. Ingenting kommer någonsin hända i framtiden, det kommer att hända i nuet.”

I en tid då vi tycks backa oss ofrivilligt in i en Omställning, där vi reser mindre, blir mer lokala o.s.v., känns Tolles ord livsnödvändiga. De hjälper mig att skaka av mig det mind-set som råder i ”systemmedia”: att förändringen är tillfällig, att vi passivt ska hålla ut (och lydigt kavla upp ärmen för ett vaccin). Tills vi kan ta vid igen vid våra gamla invanda beteendemönster och föreställningar om meningen med våra liv och vår syn på framtiden. Absolut, för att överleva kan man behöva dela upp tiden i dagar, timmar, minuter och sekunder (har själv varit där). Men för att överleva mentalt i en tid av ekonomisk, politisk och kulturell kollaps, som troligtvis kommer vara resten av våra liv, behövs ett helt annat förhållningssätt till tiden och varandet.

Att intellektuellt försöka ”lösa” hur livet ska vara (hur man ska klara livhanken) och bli under en ”nedstängning” av samhället, eller en kollaps, är för de flesta enormt, mentalt utmattande. Och leder ofta i cirklar. Ett effektivt sätt att döva den ständiga inre monologen, (ångesten och oron), när man väl har stängt av mediaflödet, är att vara mer förankrad i kroppen, mer i nuet. Mindre fångad i intellektet. Något som den makalöse Wim Hof har tagit till fulländning. Hof har för övrigt myntat det underbara uttrycket ”Getting high on your own supply” (Bli hög på kroppsegna substanser).  Bilden: Urskogslikt, Stenshuvud, hösten 2020.

”Identifikation med intellektet ger det mer energi, observation av intellektet leder bort energi från det. Identifikation med intellektet skapar mer tid, iakttagande av intellektet öppnar den tidlösa dimensionen. Den energi som leds bort från intellektet förvandlas till närvaro. Detta minskar inte din förmåga att använda tiden – det förflutna och framtiden – när du behöver det. …Inte heller minskar det din förmåga att använda intellektet: När du använder det är det skarpare, mer fokuserat.”

Det handlar alltså inte om att sluta vara en intellektuell varelse eller att sluta ha en struktur eller ideal här i livet. Det handlar om att fokusera inåt, lära sig hålla kvar och hushålla med livsenergin och att fokusera tankeenergin. Helt enkelt att vara jordad, i en tid av växande kaos, ovisshet och sviktande välfärd. Och att inte nära det osäkra egot som hela tiden tänker på hur det skall vara till lags, uppfattas, hävda sig, konkurrera, överleva, genom att göra som alla andra.

”Identifikation med intellektet skapar ett falskt jag, egot, som fungerar som ett substitut för ditt sanna jag, som härrör ur Varandet.

”Motgiftet” tänker jag, är att våga kliva ur sin ”komfortzon”, släppa identifikationen med egot, (kanske din jobbtitel eller tron om att framtiden ger räddning), inse att du inte kan lösa allt på en gång, men att saker faller på plats med tiden, (sluta tänka!) och kliva in i varandet. Den mest direkta vägen dit är naturen.

”…Egots behov vill aldrig ta slut. Det känner sig sårbart och hotat och lever därför i ett tillstånd av rädsla och brist.”

När vi flyttade, i början av året, var vi fortfarande kvar i våra resonemang hit och dit: skulle vi förankra oss lokalt, så ville vi bosätta oss på en plats som kändes så inspirerande och tilltalande att vi inte skulle längta oss bort i första taget. Så att vi är nöjda där vi ”sitter” den dag systemkollapsen går in i en fas där vi på grund av direkt drivmedelsbrist och – eller avstängning mot omvärlden, inte längre kommer vara mobila. En annan viktig målsättning var att vi ville befinna oss i ett kulturlandskap som har yta och förutsättningar att försörja de (eller fler än antalet) personer som bor där, och inte tvärt om, som i stadsdelen vi lämnade…

Men det var ”tackvare” en tilltagande nedstängning av samhället under våren 2020 (och en gnutta återvunnen energi efter en lång tid av sjukdom i familjen), som vi insåg att det var tid att agera NU.  Eller ja, mest var det ju jag; som en dag sålde familjens soffa och sängar på Blocket, för att lätta på flyttlasset, sa upp barnen ur skolan och så vidare tills det inte längre fanns någon återvändo, att inte göra! Belöningen blev att vi ”hittade hem” – i landskapet och naturen, hem i ett nytt lugn och tillit till att ”saker löser sig” och att livet är vackert. Här någonstans vill vi gärna bo. Men det lär ta tid att bygga upp ett nytt liv, (speciellt med all distansiering som råder) och vi kommer nog aldrig köpa hus genom en mäklare. Nu njuter vi av varandet, uppslukas av vardagsbestyren, skiter i vår dåliga ekonomi och laddar energi inför nya projekt. …Är det något fundamentalt jag ännu saknar från åren i stan, så är det vännerna på djupet att prata livet med, som får mig att överleva mentalt. Bilderna: blommande buskar utmed Hanöbukten, och en bäck som rinner ut i havet intill Baskemölla, där laxen leker dec- jan, dec 2020. Rubrikbilden: Baskemölla hamn, september 2020.