För ett halvår sedan började vi mjölka en fjällko om söndagarna. En mjölkning (av just fjällkon Stjärnöga) ger 5-6 liter per tillfälle, vilket för oss täcker vår veckokonsumtion av mjölk till kaffet, som varm choklad och till mellanmål. (4 pers) Nu har vi utökat mjölkningen till 2 dagar i veckan. På så vis kan vi tänka bort mataffären även när det kommer till filmjölk, som vi enkelt kan göra själva. Men mjölkningen är också en obetalbar naturupplevelse: Vi kommer ut i tid med soluppgången eller strax efter (runt kl 7) och får uppleva tystnaden från människor, och blir istället omslutna av naturen: fåglar som kvittar och bygger bon, ljudet av tranor just nu här i närheten, gnissel i tallarna omkring när vinden tar tag i deras trädkronor, tuppar som gal, bruset från havet. Och bräkande får, som just nu lammar. I sällskap och stillhet med djuren får vi viktiga insikter och bättre förståelse för deras tillvaro, vanor och instinkter. Vad de nyfiket intresserar sig för och vad de skyggar för…

Sedan dök lammet Love upp. Hans mamma är ett värmländskt skogsfår* i en flock med tackor som alla har blivit betäckta i höstas och nu lammar svart-vita tvillingar på löpande band. När det är dags går de avskilt och föder i skydd mellan träden. Ibland händer det att dessa förstagångsföderskor ”ratar” en av tvillingarna och så blev det för Love. När han kom till oss (för en vecka sedan) var han bara några timmar gammal och mamman stångade, buffade bort och markerade tydligt att han skulle bort. Utan tanke på vad det skulle innebära, sa ja JA till att flaskmata. Sedan började arbetet. Vi installerade en kartong med hö att sova i hemma hos oss, avgränsade först hallen, sedan lite större utrymme, allteftersom han försökte ta sig över våra barriärer för att vara nära. Vi hämtade kartong på närmsta returstation att lägga på golvet. Och vi flaskmatade ideligen med mjölk från korna, med lite filmjölk i. (Inte alls ekonomiskt att ge bort komjölken, Love blir en dyr köttbit i slutändan, men det kan vi kosta på oss här och nu).

De första tre nätterna sov jag på soffan, så han inte skulle vara ensam, och för att ha lite koll på vad han tog sig för. Och framförallt för att mata. Love låg snällt i kartongen med ett tyg över så det skulle bli mörkt. På två dagar blev han familjens trogna vän, som kommer när man ropar, viftar på svansen, gosar, skuttar runt, kissar (nästintill) bara på kartong vi la ut en en tom vedlår, och följer oss hack i häl även ute. En fantastiskt fin upplevelse. … Men ett flasklamm behöver käk 5-6 gånger om dagen, i 6 veckor**. Sedan kan de börja beta och bli mer självständiga. Och vi människor behöver ju sova och jobba o.s.v., så efter några dagar har nu arbetet med att vänja ut honom med flocken börjat. Det är ju där han hör hemma och där han måste vara för att ta efter deras beteende.

För att det ska gå så smidigt som möjligt går jag till hagen själv, utan barnen och letar upp Love, som jag varje gång hittills hittar i närheten av hans mamma och brorsa. Nu går hon inte på honom längre och visar tydligt att han får vara med, även om han inte får något di eller närhet… Så jag ger ljummen mjölk, sitter där en stund i skogsbacken med fåren omkring mig. Lyssnar på tystnaden, iakttar hur de rör sig och förhåller sig till varandra, hur de kommunicerar för att hålla ihop gruppen. Andas in den friska vårluften och inväntar att Love är tillräckligt distraherad av något omkring sig, att han glömmer bort mig. Sedan smiter jag iväg, förvissad om att han inte vågar lämna flocken. När han upptäcker springer han efter mig en bit och jag får om och om igen mota tillbaka honom. Lite som att lämna barn på dagis… (fast värre!) Han har det ju faktiskt väldigt bra där, tänker jag, med en liten tår i ögat. Vem skulle inte vilja gå och beta i en underbart vacker skogsbacke? Gosa får vi och barnen göra senare, när han är stor nog att inte kunna smita ut till oss genom staketet.

Frågan är om jag kommer beställa lammköttlåda i höst. Kanske kommer jag ändå göra det. Fast från en annan gård. Jag vet att Love och de andra småbaggarna kommer slaktas. Men också att de har det väldigt bra tills dess. Det känns nyttigt och lärorikt att få chans att relatera till maten genom fåren och korna. Hagen och mataffären, två olika universum. Ute i hagen, där jag ”tvingas” relatera och känna efter. Distansierat och bortom min inblick och påverkan i mataffären. När jag bär hem en kasse välpacketerad mat från Willy:s (som i och för sig inte tror att jag är dens mamma) har jag ju ingen aning om vilket smärta och vilket lidande den köpta maten kan ha orsakat. I form av storskalig, i absurdum effektiviserad animalisk produktion, i form av urusla arbetsförhållanden, utslagning av diversifierad och hållbar självhushållning (eftersom det ger många matproducenter i fattigare länder mer i plånboken att gå över till monokultur och förse oss med mat än att tänka långsiktigt och lokalt), utarmande och överutnyttjande av naturresurser, och så vidare. Även om det såklart står att (nästan) allt detta tillgodoses på paketet.



* De värmländska skogsfåren kommer ursprungligen från Bengt Sonesson, Stöllet, Värmland. På 1970-talet började Bengt Sonesson utöka sin flock på 5 djur, genom att leta upp och köpa in fler. 1990 hade han 100 får. 1995 bildades föreningen Svenska Allmogefår och två år senare startades genbanken, för att säkra ursprunget. Såsmåningom började Bengt att sälja genom genbanken, som har högsta status av friska får, M3-status. Värmländska skogsfår är det största av 10 raser av allmogefår. Baggarna här väger 50-90 kg och tackorna väger 45-70 kg. Födslarna ger 2-3 lamm, lammen är könsmogna efter 4 månader. Fåren här ägs av Lilla Bä, en del av Folk & Fä på Baskedal, som driver djurverksamheten genom medlemmarnas årliga stödpeng, sommarcaféer och idellt arbete.
** Ett lamm ska ha ca 50 ml mjölk per kilo kroppsvikt, 3 ggr/dag. (eller fler gånger men mindre per gång). När de kommit upp i 10 kg över sin födelsevikt är det dags att sluta mata tvärt. Då är de mogna att ta hand om sig själva.