Under vårt första år i Baskemölla finns nog inget som har fått oss mer förankrade på platsen som våra helgmorgnar; när jag och Sacha har har klivit upp vid 6, rengjort hinkar och stövlat ut i olika väder, saxat över Gladsaxvägen, ner till kohagen. Oftast står grannarnas fjällkor Stjärnöga och Saga och väntar på oss vid staketet, men ibland går Sacha och letar rätt på dem, med äpplen vi plockar på vägen som muta. Uppe vid ligghallen får de hö och sedan följer en vid det här laget invand procedur – som nu har blivit en kort film. Att ha rutiner är väldigt effektivt för att undvika spilld mjölk. Vissa moment kom inte med i filmen; vi rengör spenar och pressar ut den första mjölken ur vardera spene direkt på backen. Efter mjölkning går Sacha med dem ner i hagen och fyller på vatten och ger lite mera hö, medan jag bär hem och filtrerar mjölken. (Som dricks upp, används till matlagning eller blir filmjölk). Att mjölka kor anses vara ett tungt och mödosamt jobb, alldeles för tidigt i ottan. Så är det säkert, om man har många kor och om man är beroende av det allt för låga priset på mjölk för sin försörjning. Men är man som vi i en familj om 4 personer räcker två dagars mjölk till hela veckans konsumtion av mjölkprodukter. (Fast smör gör vi inte själva till vardags). Så flera familjer skulle i princip kunna dela på mjölkandet av en ko… Utan att göra kon eller korna till mjölkmaskiner.

Kor i liten skala är ett oslagbart sätt att hålla landskapet öppet utan maskiner och att få mat i utbyte av gräs, utan transporter. Visst, mjölk kräver kalvar. Kvigorna behålls här, i den mån man har plats, men tjurkalvar kräver antingen slakt eller att man skiljer dem från sin mamma, tids nog. Men slakten sker (i alla fall här) först när kalven nästan helt har övergått till gräs och hö, och i första hand försöker man sälja den för avel, behålla en tjurkalv innebär inavel, och det är inte heller ett alternativ. I en resurssnål och lokalt hushållande nära framtid är korna ett av våra bästa kort på ärmen. Jag tänker att det är lika bra att börja lära sig här och nu.

Till min förvåning har vår 14-åring inte backat en enda morgon. Kan det vara så att våra barn längtar efter att förstå och få vara en betydelsefull del av ett sammanhang, precis som vi?