Under hösten 2021 plockade jag över 23 kilo valnötter. Nyfikenhet över hur mycket jag kunde få ihop växte allteftersom till besatthet. Det här dämpade inte precis min sedan tidigare entusiasm över vilken potential valnötsodling har i södra Sverige. Och hassel- och kastanjeodling över lag i Sverige. Ett valnötsträd kan leverera i flera hundra år, en äkta kastanj i tusen, sägs det. Makalöst resurseffektivt, och klokt ur ett matsäkerhetsperspektiv.

En eftermiddag av samlande fick jag ett tips om ett träd som jag dittills inte känt till, som skulle ligga bara några kvarter bort från de tre valnötsträd, på allmän plats, som jag plockat i och kring, ibland med hjälp av barnen som fick klättra upp och ruska i grenarna. När jag kom fram kunde jag inte tro mina ögon. Ett gigantiskt valnötsträd, de första grenarna satt så högt så det inte gick att klättra upp i, och marken bokstavligen täckt av färska, blöta valnötter, varav de flesta hade släppt från sitt skal i fallet. Jag drömde nästan om det här trädet på nätterna. Funderade på om jag skulle lägga ut om det på fb, men behöll hemligheten för mig själv. Åkte dit så ofta jag kunde (det är en bit) och plockade euforiskt påsar och kassar fulla. Hur kunde ett enda träd ge sådana mängder? Vid ett tillfälle mötte jag en liten man med hink under trädet, som plockade åt en granne med hjälp av ett hembyggt redskap för att slippa böja sig. Annars såg jag inte till andra att dela skördelyckan med. Den sista plockdagen (jag hade redan då plockat mer än jag rimligtvis skulle orka äta upp under ett år) fick omständigheterna avsluta min besatthet. En man från kommunen på en motordriven gräsklippare kom körande i periferin. Jag mötte hans trötta blick några gånger, plockade vidare medan han systematiskt betade av gräsmattan och tillslut var så nära trädet att jag bestämde mig för att helt enkelt avsluta värdigt, utan att i min desperata iver halka runt i de svartklibbiga skalen och tappa nötter ur överfulla kassar och fickor. Jag behärskade mina samlarinstinkter, gick därifrån och såg inför min inre blick hur resten av nötterna, säkert några hundra, maldes sönder av gräsklipparen. Jag hade ändå inget mer att bära i.

Runt jul, i samband med att jag deltog vid en gårdsslakt, fick jag chans att låna hem en våg för att väga kött, och passade på att väga valnötterna, som sedan dess hade fått torka, först uthällda på filtar i omgångar vid kaminen, och sedan i fruktpåsar som jag hängde på en bjälke i taket. (Det har varit en höst med mycket nederbörd och det fanns viss risk för att allt skulle mögla). Helt överkomligt mycket jobb för en väldig massa goda nötter, som vi mest äter som de är, till frukost och mellanmål.

Under hösten plockade jag också några kilo kastanjer och har testat lite olika recept, som man till exempel kan hitta genom att googla på italienska, kastanjer går där både under namnet castagne (t.ex. pane con farina di castagne) och marroni (tex zuppa di marroni). Eget mjöl av torkade kastanjer har jag inte testat ännu, att göra bröd av, men att koka kastanjer, med eller utan skal, och sedan göra kastanje-, kikärts- och svampsoppa med dem blir otroligt gott! Kastanjerna är påtagligt söta i soppa, nästan som russin. Att koka och mosa dem och blanda ut med havre- eller bovetemjöl och göra matpaj eller sockerkaka/ kladdkaka funkar också fint.

Gårdsslakten bestod i att 8 av våra grannars får skulle bort (men inte kunde säljas eftersom det visades sig, efter obligatorisk test innan försäljning, att de hade mask i magen.) Slakteriet ringde återbud och slakten fick ske på gården, en slaktare kallades in. Jag var med andra dagen. Trots att alla moment löpte på i rasande fart (för mitt ovana öga) kom jag på mig själv med att reflektera över vilken tid det tog. En tanke som bara den som inte producerar sin mat tänker. Från att fåret leddes fram till att det var grovstyckat och inlagt i bilen gick det på lite mindre än en timme. Samtidigt, trots att liv togs av daga, var varje minut fyllda av närvaro och av en känsla av kvalitetstid. Solen sken, vinterkylan bet i fingrarna och kinderna, fåren var lugna. Vi hade bra samtal medan vi jobbade på med att flå, tömma ut inälvor, sortera ut vad som skulle tas till vara och dela slaktkroppen för flytt där köttet skulle hängas för att bli mört inför styckning. Lever, njure, lungor, hjärta och hjärna togs omhand på plats och späck och ben togs omhand, för att bl.a. koka buljong på, vid styckningen. Trots att inälvsmaten är det näringstätaste på djuret, upplever jag att det är rätt svårt att hitta bra recept. (Testade för skoj skull igen att söka på italienska och fick t.ex. upp flera recept på fårhjärna – cervello di agnello – , något som inte finns i överflöd vid en svensk sökning. Även om jag inte känner mig jätteredo att smaka just hjärna, ännu.) Efter slakten kände jag hur som helst att det här kommer jag kunna lära mig att hantera, kanske bemästra. Det ger mig en känsla av tillit, eftersom jag vet att det är nödvändigt, om jag verkligen har för avsikt att leva av vad naturen ger på våra breddgrader, och att ta ansvar för hur det hamnar på min familjs tallrik.

Vid styckningen några dagar senare var vi fler som hjälptes åt, många kvalitetstimmar förflöt och det blev nog, för min del, julens kanske trevligaste och mest minnesvärda heldag.

Har många gånger tänkt genom åren att det hade varit fint att kunna fråga min farmor Signe. I många avseenden hade vi behövt våra far- och morföräldrar vid livet, fått mer av deras kunskaper och förståelse med oss, för att bättre klara den stora Omställningen, vi som lever här nu. Som med recepten, jag hade behövt hennes kunskaper, eller i alla fall receptböcker nu. (Men tyvärr ligger de nerpackade många mil härifrån). Min farmor och farfar var extremt duktiga på att ta tillvara. Det var inte en fråga om att spara eller snåla. Det var en dygd, eller kanske bara normal uppfostran. Min farmor växte upp i Härnösand men föddes och tillbringade sin tidiga barndom några mil härifrån, i Ystad. Jag har ännu kvar en flätad korg från fjärran land som farmor plockade valnötter i som barn, i familjens trädgård i Ystad. En korg som hade farit jorden runt på det ångfraktfartyg som hennes far var kapten på, och som ibland låg i hamn i Helsingborg, runt sekelskiftet 1900, när globaliseringen ännu låg i sin vagga.

I skrivande stund har dieselpriset stigit till sådana nivåer att svenska bönder och jordbruk runt om i världen funderar på hur de ska ha råd med vårsådden. Matbrist runt om i världen hänger i luften 2022. Oavsett om vi kallar det kollaps eller väljer ett annat ord, så har stigande dieselpriser troligen slagit ut många matproducerande gårdar om några få år, och har därmed också (på vissa håll eller i vissa hushåll) slagit omkull många matvanor, som havremjölk, växtoljor, spannmål och andra dieseldrypande produkter. Med det kommer kanske insikten smygande att vi behöver bli våra egna producenter, för att säkra att vi kan äta oss mätta, och hålla oss friska. Att vi behöver bli del i en lokalt matproduktion, där vi bidrar fysiskt. Allt annat lär te sig allt mer osäkert.

Jag är uppväxt i stan och har fått lära mig att det kommer finnas en kontinuitet i det livet, i karriär och globalisering. Mina barns pappa, som är uppväxt på landet, i en by där många för inte så länge sedan var självförsörjande, har blivit uppmuntrad att bryta med den kontinuiteten, att inte vända tillbaka och ta vid där hans farföräldrar och morföräldrar slutade. Det ses ännu som ett uttryck för nostalgi.

I det filmmaterial jag just nu klipper pratar Anders Lindén, 6:e generationen på Rydeholms (skogsträd)gård i södra Skåne bland mycket annat om att vi saknar en återvändarkultur. Och funderar vidare kring arvsrätt. (Minns inte om allt kommer med i färdigklippta filmen). Arvsrätt var ju en självklarhet att sträva efter bara en generation bort; att nästa generation skulle ta över något, än vad det var, det var liksom en självklarhet för att säkra släktgenernas fortlevnad. Idag är det en försäkran som de flesta av oss står utan. Jag önskar innerligt att jag kan ge mina barn något i arv, som är värt att få överta. I nuet har jag inte det. Desto viktigare blir de myrsteg vi som familj tar tillsammans, de här åren. De vanor vi etablerar kopplade till hur maten kommer till bordet, som kan ge någon slagt överblickbar kontinuitet i vårat och deras liv, när mycket annat förändras. Om de älskar äpplen, hallon, havtorn, blåbär, får och vilt, ägg, svamp, nötter och potatis, istället för veganmat som rest runt jorden eller bara vill ha asiatiskt, kommer de nog känna att en sak mindre gick förlorat, när de blickat tillbaka på sina uppväxtår. Eller så kommer de kanske till och med förknippa att plocka, skörda, lägga in, mjölksyra, rensa, nacka och på olika sätt förädla vad som finns att äta lokalt som en självklar ingång till samvaro och kontinuitet, och göra en ”dygd” av nödvändigheten att bemästra dessa mathantverk. …Jag försöker i alla fall uppfostra dem så… 🙂