Jag drömde att jag och min syster satt till midjan i ett hav i samtal. Att jag vänder mig om och där ligger vår mamma, bekvämt nerbäddad med havet som täcke. Hon är halvt genomskinlig, sammansmält med det ljumna vattnet, en del av naturen. Jag sträcker in handflatan under hennes kind, så att hon kan vila huvudet i den, som en kudde. En stund av total närvaro och ro.

Det har gått 20 år sedan min mamma dog. Trots all den materiella rikedom (som många tror kan ge trygghet i livet) som hon omgav sig med dukade hon under i psykisk ohälsa, som hon dövade med missbruk. För ett år sedan bestämde jag mig för att lägga hennes efternamn till mitt, för att påminna mig om att hon ännu är en del av mig, djupt nerbäddad i mitt hjärta, och i en önskan om att bli vakad över av en mamma i svåra stunder. Och svåra stunder har det varit gott om, ofta fullständigt övermäktiga.

Drömmen gjorde mig medveten om att det sätt som min mamma kan manifestera sig och omfamna mig nu, idag, är när jag är närvarande i naturen. Det liksom sätter mig i kontakt med en tillit. Till att livet kommer ta hand om mig och min familj, på något sätt, trots allt. Och att jag kan ge naturen kärlek och omsorg igengälld.

Mycket av det jag och Lars velat förmedla genom våra filmer sedan 2014 händer nu. Energifrågan har blottats som den mest avgörande för vår direkta överlevnad. Matpriserna sticker i höjden och det varnas på flera håll för hungersnöd här, i Europa. Pandemi och invasionen av Ukraina anses ligga bakom, men naturligtvis beror det framförallt på att vår viktigaste insatsvara i matproduktionen – fossil energi nu försvinner hastigare än de mest pessimistiska prognoserna har förutsett. Inte tillfälligt utan gradvis och för alltid. Det finns bara ett land kvar i världen som i stort sett förser resten, i synnerhet Europa. Så när Europa väljer konflikt istället för fredssamtal, kommer vi stå utan. Ett patriarkalt land på andra sidan Atlanten ser i mina ögon ut att driva på fallet till egen fördel.

Under vår tid i den ekoby som vi hamnade i av en slump 2020 (Vi har aldrig närt några sådana drömmar, tvärtom har vi befarat ganska många möjliga nackdelar som vi också har fått bekräftade) har den stora behållningen varit att få leva nära djur. Nu ter sig våra planer framåt självklara, att vi som familj ska leva med höns, får och kor, för att säkra vårt välmående och vår överlevnad. Nu har vi också kunskaper nog för att snart ta nästa steg dit. Oavsett om det innebär att vi blir här eller flyttar på oss. Kanske behöver vi sällskap av i alla fall ett till hushåll för att realisera våra planer till nästa vår. Men var hittar vi den/det?

Tills dess försöker vi hålla ihop i det lilla, baka, laga mat tillsammans, lyssna på grodsång på kvällspromenaderna, placera oss i hagen och hoppas att vi har turen att se en lammfödsel, medan maten kallnar. Iakttar förundrat på när tackan äter upp sin moderkaka, både på grund av nyttigheterna men också för att hindra rovdjur från att känna lukten och komma efter barnet. Tackor vet hur man överlever.

På skolan övar de med barnen att ta skydd, om ryssen kommer. Uppmuntrar barnen att följa med i nyheterna. Min mening är att så bemöter man inte faror och rädslor, varken upplevda eller reella. Tvärt om, lär vi våra barn nu att vända ryggen till ”nyheterna” och lära praktiska handlag, och att inte låta sig skrämmas till att krypa ihop och vänta på en lösning utifrån eller från ovan.

Jag hoppas att jag blir betydligt äldre än min mamma blev, så att jag får tiden och chansen att hjälpa och uppmuntra mina egna och mina syskons barn över in i det nya. Att vi ska hitta en väg framåt i det här. Just idag känner jag tillit till att vi gör det, att jag har mamma naturen på min sida.