Trädfoder & lövängar

Att hamla för lövtäkt – att skära grenar på träd som djurfoder – är det äldsta sättet att skaffa vinterfoder (och ved) på, och har gjorts i tusentals år över stora delar av världen, långt innan man började odla vall. Löv var otroligt viktigt för att getter, får, kor och hästar skulle överleva vintern. Även när man började skörda hö på stora arealer kompletterades länge med löv, så att djuren skulle få i sig det de behövde. (Höet hade ofta lågt näringsinnehåll, och stod mest för energin i fodret, medan löv gav mycket av de andra näringsämnena.) Här i Skåne finns de hamlade träden överallt: ända fram till slutet av 1800-talet var den här sortens lövtäkt en självklarhet, slåtterängar rymde även hamlade träd (lövängar) tills vallodling på åkermark industrialiserades, och vinterfoder kunde produceras i tillräcklig mängd för djuren. Av allt att dömma går vi ju mot en avindustrialisering nu, och mängden bladmassa som lövträden producerar i Sverige är helt gigantisk. Här borde rymmas mer betesdjur, inte mindre. Och varför utfodrar vi inte de som redan finns med löv, speciellt när betet börjar tryta i slutet av en varm sommar som denna? Ser man sig omkring här nu i slutet av augusti så är träden med sina djupare rötter fortfarande gröna medan de öppna betesmarkerna ser ut som en öken.

Hamlad pil i förgrunden, körsbärsträd i bakgrunden.

Under sommaren har vi blivit ombedda att ta ner en stor mängd sly och grenar från buskar och träd runt huset vi hyr. Eftersom jag nyligen börjat intressera mig för trädfoder och det faktum att det kan tjäna som mat och husapotek för djuren, så har vi testat att ge får och kor här lite av varje att smaka. Kontentan är att djuren älskar löv, korna äter allt och fåren nästan allt. För det mesta får de pil- och körsbärssly, som de kastar sig över. De verkar instinktivt veta vad de behöver få i sig.

”Hedgerows and trees have been found to have higher mineral content. So, when live stock get access to browse them that can enrich their diet… The high lignin content in tree fodder can also have anthelmintic properties, a remedy for intestinal worm burdens. …Willow has salicin in it wich is the activ ingredient in aspririn and so has pain relieving properties. So live stock has acess to this whole medicine cabinet of benefits”

Citat ur filmen Agroforestry in The Uplands, från Soil Associaltion

Till skillnad från gräs, så faller tydligen inte näringsvärdet på löv alls lika mycket under säsongen. Och en del sorters löv har riktigt höga näringsnivåer. Ask har det bästa näringsvärdet och kan jämföras med ett bra vallhö, läser jag i en text från Länsstyrelsen.

Alla trädslag kan hamlas, och hamlades förr, även om vissa ska vara betydligt lättare att jobba med. Hur de olika arterna tål hamling varierar mycket, och även en enskild art kan reagera väldigt olika beroende på grentjocklek, ålder och genetiska förutsättningar. Det sägs att lind är det tåligaste trädet och asp det känsligaste.

Både nötdjur, får och hästar föredrar samma sorts vedartade växter och betar i första hand rönn (Sorbus aucuparia), lönn (Acer platanoides), asp (Populus tremula) och sälg (Salix caprea). Hassel (Corylus avellana), ek (Quercus robur) och björk (Betula pendula/pubescens) kan betas. Klibbal (Alnus glutinosa) och framför allt gråal (Alnus incana) ratas ofta helt under vegetationsperioden, men kan ätas mer på hösten särskilt av fåren (Matzon, 1996, Anderberg och Anderberg, 1996).

Hamling kan fylla flera funktioner: Löv högre upp är smakligare jämfört med löv som sitter närmare marken. Man kan skörda löv från samma träd under hundra eller flera hundra år, vilket har varit och kan komma att bli extra viktigt i trakter med avskogning. Eftersom hamlingen sker och skedde ovanför djurens beteshöjd kan de inte beta av skotten, vilket är viktigt för trädets återväxt. När träden hålls små i kronan når mer ljus ner till vegetationen i markskiktet. Dessutom fick man förr en stor mängd ved av grenar och avbetade kärvar.

Hamling utförs på sensommaren innan löven fälls, (traditionellt sett efter höskörden i ängarna) och på så sätt att fler skott bildas till kommande år. Det är också en skonsam period för träden. Tekniken går ut på att samtliga grenar beskärs med regelbundna intervall på mellan 3 och 20 år.

Den yttersta delen av alla kapade grenar samlas till meterlånga kärvar som man binder om. För att få riktigt bra kvalitet på det torkade lövet är det viktigt att binda kärvarna direkt när lövet är nyskuret, och i torrt väder hänga eller ställa dem ute, men ta in dem under tak innan daggen faller. Annars går det lätt mögel i lövet. Under tak behöver de torka luftigt ett tag till, innan man kan packa ihop dem för förvaring. På så sätt kan kärvarna sparas ett halvår eller mer och ändå behålla ett högt näringsvärde.

Hamlingen var tydligen så viktig att man förr ofta tog med sig de viktigaste trädslagen för att plantera när nya gårdar uppstod. Det är en av anledningarna till att det ofta växer lind och ask i gårdsmiljöer även där de inte finns i omgivningarna.

Med tanke på att vi inte kommer kunna ta våra motordrivna verktyg speciellt långt in i framtiden (innan reservdelar och annat faller bort), i kombination med att vi kommer behöva lägga mer tid på att få mat i magen, så är jag helt säker på att hamlingen kommer tillbaka!

Tack Max, Sara, Oskar, Lena för att jag fick fota era Linderödsvin och getter.

Skogsbete: grisar lär faktiskt gilla lövruskor, även om jag inte har hunnit testa eller höra mig för exakt vilka blad de gillar. Otroligt bra är de ialla fall på att röja en plats med sly och ogräs, som kvickrot, med sitt bökande. (De äter även gräs, som är bra för strukturen i deras mage, även om de inte kan tillgodogöra sig speciellt mycket näring i gräset). Dessutom är de i stort behov av den skugga som träd- och buskvegetation ger. Dessa svin går för tillfället under ekar och tuggar gärna i sig ekollon.
Skogsbete ger en rad fördelar till djuren utöver foder, som lä och skydd mot regn, sol, vind.

I dagens landskap är hålträd en bristvara

Ett hamlat träd blir angripet av röta vid hamlingspunkterna, och blir därför så småningom ihåligt. Detta gör dock inte att trädet blir sjukt eller kortlivat. Oftast är det ofarliga rötsvampar som bara lever på kärnveden, vilket inte sätter ner trädets vitalitet, läser ja mig också till hos Länsstyrelsen. Istället blir regelbundet hamlade träd ofta mycket äldre än motsvarande träd som aldrig hamlas. Att hamlade träd växer väldigt sakta gör att träden får kapacitet att satsa på att försvara sig mot aggressivare svampar. Dessutom är regelbundet hamlade träd så små att de står stadigt i stormar. Ihåligheten är grunden till en stor del av de hamlade trädens naturvärde. Ihåligheten ger ett perfekt livsrum åt mängder av insektsarter, men även fladdermöss, fåglar m.m. Den andra delen av mångfalden lever på barken: eftersom träden efter många hamlingar blir alltmer knotiga och grovbarkiga blir det en mycket bra miljö för många arter av lavar och mossor. Många av dessa är så kräsna att de inte kan växa på ett träd förrän det är en bra bit över 100 år gammalt. Eftersom hamlade träd blir extra gamla hinner de samla på sig många fler arter.

Hamlad pil södra Skåne.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s