Är helt betagen av den otroligt fina och väldigt informativa Nötodlarens handbok av Philipp Weiss som kom ut i våras. På över 300 sidor, med massor av vackra bilder och snygg layout, får man sig allt till livs som man kan behöva veta för att själv komma igång med – och ibland aldrig kunnat ana om nötodling här, i Sverige. Från växtporträtt, förökning och sjukdomar, till inspirerande recept, adresser till plantskolor och till och med växters namn på olika språk, vilket ju kan vara bra både när man söker information och om man skulle vilja beställa från utlandet.

Det hoppfulla och brådskande budskapet med boken är att en betydande del av vårt kaloriintag skulle kunna komma från nötter som växt här, på våra breddgrader. Nötter har ett större kaloiinnehåll än de allra flesta grödor och skulle dessutom förbättra folkhälsan, om vi gjorde dem till stapelföda, eftersom de innehåller så mycket nyttigt. Ovanpå det är nötter extremt energiffektiva att producera, jag häpnar när jag ser siffror på vad högproducerande nötträd ger i skörd.

I kapitlet Det ätliga landskapet förklaras varför nötbärande träd och buskar i jordbrukslandskapet, i våra städer och i våra svenska skogar har en otrolig potential och är en fullt möjlig väg framåt. Det inspirerande och viktiga är att vi behöver så och plantera för att lägga grunden för denna utveckling redan idag. Framförallt södra Sveriges skogar står inför en dramatisk transformation eftersom plantagegranen har börjat dö ut – och därmed öppnar upp för något annat. För lika destruktiva, kortsiktiga och illa rustade som plantageskogarna och kalhyggena är inför framtiden, lika mycket nytta och långsiktighet skulle hyggesfria naturskogar med inslag av ek, hassel, bok, äkta kastanj, hickory, och med dem ett fungerande ekosystem göra/ge. Och mer därtill, eftersom det skulle stärka vår och kommande generationers matsäkerhet. Detta skulle tillexempel ge nya förutsättningar för fäbobetets återkomst – en otroligt energieffektiv form av agroforestry.

”I takt med att skogslandskapet glesas ut under den kommande massdöden av planterad gran finns en gyllene öppning för att det traditionella fäbobruket med skogsbete att återuppstå i modern tappning… som kombinerar odling av frukt och nötter med mjölk, ägg och kött”

Även i städerna skulle nötträden kunna utgöra ett otroligt viktigt inslag, som en slags beredskapslager inför tider av matbrist, föreslår Philipp Weiss. Med stigande priser på insatsvaror kommer länder som importerar mat till oss idag få allt mer svårt med leveranser, redan nu med höjda matpriser får många av oss byta eller glömma vissa matvanor.

Det här beroendet av insatsvaror är lika illa för det svenska jordbruket och vår egen matproduktion. Det räcker inte att äta ekologiskt och svenskt. Vår matproduktion kommer behöva klara ett mer extremt klimat med mer blåst, mer skyfall, fler värmeböljor och den behöver också i mycket större utsträckning bidra till att bevara och stärka den biologiska mångfalden. Vi behöver helt enkelt ett nytt, mångfunktionellt matproduktionssystem.

Boken uppmanar därför till att ansluta sig till en ny form av nötkultur, varän vi bor, för att säkerställa våra kommande generationers tillgång till högvärdig mat, att vi ska bli aktiva, kreativa medspelare i ekologin. …Det vill jag vara med på! Vi har börjat lite smått här, med att gerillaplantera ett tiotal valnötsträd i skogsbryn häromkring, och mer ska det bli. 🙂

Jag är halvvägs genom boken men har redan lärt mig en massor om de nötträd och buskar som har bra förutsättningar i Sverige. Hur det har sett ut bakåt i tiden och förutsättningarna och möjligheterna framåt. Själv har jag aldrig tänkt på bokollon och ekollon som ätbara nötter och boken innehåller också växtporträtt av tillexempel brödgranen Araucaria Araucana, som faktiskt kan ge skörd i november i vårt klimat … (nötterna använd bland annat till att göra mjöl till bröd av). Kommer att tänka på att det står en enorm brödgran bakom en hög mur bortom Ica-parkeringen i Simrishamn… som faktiskt hade kottar nyligen när jag gick förbi, jag kanske skulle ringa på dörren och fråga om jag får titta lite närmare…

Som sagt är boken full med spännande fakta. Som att mandelträd, som är ljus- och värmekrävande, tål förvånadsvärt mycket kyla och kan odlas en bra bit upp i Sverige. Men att den stora utmaningen är blomningen som lätt kickar igång för tidigt på våren. Att nöttallar är det härdigaste nötträd vi kan odla i Norden och att de pinjenötter vi köper i affären ofta kommer från Koreatall istället för från Pinje! Eller att valnötter har odlats i Skåne sedan vikingatiden och att alla delar har använts – blad, bark, höljen, nötter och rester efter pressning, till allt från folkmedicin (antiinflammatoriska egenskaper) till att färga garn, till gröt, till foder åt höns och gris. Och att i 1600-talets Tyskland ansågs valnöten så viktig att ingen ung bonde fick gifta sig förens han kunde påvisa att han hade planterat ett antal valnötsträd som skulle säkra familjens välstånd… 🙂

Men även i Sverige utgjorde nötterna ett självklart och viktigt inslag. I delar av Sverige har det varit tradition att gå ut i nötskogarna på söndagseftermiddagarna efter kyrkan och skaffa hasselnötter inför vintern. Under 15-1600 talet expoterades till och med vildskördade hasselnötter från delar av Sverige till Tyskland och Nederländerna.

Nötvirveln (bilden ovan) får jag också lära mig är den svåraste skadegöraren i en kommersiell hasselodling, men kan bekämpas naturligt bl.a. genom att låta höns gå under vår och höst i hasselodlingarna för att äta upp larver och skalbaggar. Eller genom att gynna nyttoinsekter som äter vivlarna.

Här finns också en massor av praktiska tips. Som att inköpta namnsorter av hassel bör planteras så att de omges av vildhassel, eftersom de under tusentals år uvecklat bättre köldtålighet, och på så vis kan säkerställa pollineringen.

Läser också att hassel samplanteras i kommersiella odlingar med (kinesisk) kastanj och svarta vinbär i Nordamerika och med valnöt och havtorn i Nederländerna. Superintressant. Själv har jag hört talas om samplantering nere i Europa av valnöt med bovete, med spannmål eller med sparris. Skulle verkligen vara intressant att veta mer om såna här samodlingar, gissar att det finns mycket kunskap att hämta hem till Sverige och inspireras av från andra länder.

Boken tar vidare upp den jättespännande samodlingspotentialen nötter och svamp. Att tryfflar är mykorrizzabildande och lever bl.a. i symbios med ek, hassel och äkta kastanj, och att det på Gotland, Öland och i södra Finland pågår sådana experiment, på Gotland odlas tydligen sommartryffel i nyanlagda tryffelodlingar med ek och hassel.

Känner mig enormt tacksam för att den här fina, viktiga boken har skrivits. Kommer läsa och använda den just som en handbok för att söka information många gånger om.