För två år sedan bytte jag arbetsmetod. Jag köpte upp mig på ljud- och bildutrustning som även en oteknisk person som jag kan hantera. Det gav mig friheten att följa mina impulsiva infall, utan att vänta in andra, som när jag vill ut i naturen tidigt om morgonen och filma. Det gav mig också utrymme att improvisera vid inspelning, eftersom jag nu kan slösa hur mycket jag vill med min egen tid, och eftersom de jag filmar med ofta bjuder på sin. Det gav mig möjlighet att lyssna in mig själv bättre, vad jag vill med filmandet och med berättandet. Tackvare att jag inte längre behöver synka bild och ljud eller annat tekniskt tidskrävande kan jag nu också gå mer direkt än tidigare till klipp. I mitt ensamarbete kom jag plötsligt i kontakt med en passion som jag har saknat. Det är som om omständigheterna kräver av mig att jag ska förhålla mig mer passionerat till mina arbetsmetoder. Resultatet är en förstärkt känsla av syfte med den yrkesväg jag har valt. Jag känner att jag befinner mig på en plats i livet där jag kan få ut en massa glädje, och samtidigt vara till nytta i en utveckling jag vill se hända. Att jag bara har att flyta med musiken och de tillfällen som dyker upp.

Metoden består i att vid ett så tidigt stadium som möjligt leta och välja musik som jag tycker stämmer med platsen, situationer jag filmat och idéinnehåll i intervjusvar. När jag har filmat klart börjar sedan med att foga samman dialoglösa stycken med den musik som talar starkast till mig, placerar den i början, mitten och slutet, som ett skelett, en bärande struktur. Sedan kan intervjustycken enkelt fogas däremellan. Utgångspunkten är alltså känslan eller snarare känslostämningarna i berättelsen som sorteras ut och delas in i stycken av musiken. Såklart är ämnen som berörs också drivande i stukturen. Då hjälper musiken, när jag hittar rätt, att hålla uppe energin och att stärka inlevelsen i det som sägs.

Det är ett otroligt roligt sätt att jobba på. Ofta blir jag sittande och lyssnar till samma musik om och om igen på kvällarna. Ibland hittar jag musik så vacker att det inte behövs någon film. Eller så hittar jag så fanstastiskt bra musik att jag börjar fantisera om nya filmer. Det är som om musiken håller mig i handen, visar mig nya vägar att utforska.

Men nu låter allting väldigt lätt. Som ett facebook-inlägg där solen skiner och allt är bra. I själva verket har jag det senaste halvåret gått genom mörker och dimma. Jag har tagit initiativet till att avsluta en 20 år lång relation. Det har varit och är ett gigantiskt arbete, med mig själv och med mina nära. En process som kastar om allt jag känner, kan och vet om trygghet, tillit, framtid, mening, vem jag är. Att kunna dyka in i mitt arbete och de strukturer som finns där är som att ha en flotte att klamra sig fast vid, på ett stort stormigt hav.

Nu tillslut är det som om stormen börjar mojna, bråte, känslor, planer och framtidsvisioner ligger huller ombuller. Majsolen bländar, allting spirar och tack och lov håller musiken, filmprojekten, och kanske universum, mig hårt i handen.