En intervju med Anders Lindén

Skogsträdgården på gården Rydeholm tornar upp sig som en oas av jordhälsa och mångfald, omgiven av en monokulturöken av spannmål, raps och sockerbetor på skånska Söderslätt. De huvudsakliga trädgrödorna är äkta kastanj (Castaneva sativa) valnöt (Juglans regia), hassel (Corylus), men också koreansk tall för pinjenöt (Pinus koraiensis), mandel (Prunus dulcis), ginkgo (Ginkgo biloba) och araucaria (Araucaria araucana). Biologisk mångfald, ekosystemtjänster som är likvärdiga med vilda, skogsliknande miljöer och självregeneration har här ställts upp som jämbördiga målsättningar med livsmedelsproduktionen. Den långsiktiga visionen är att kunna ersätta de annuella grödorna med produktion från träd; äkta kastanj och araucaria (som producerar frön) som ersättning för spannmål. Hasselnöt och valnöt som ersättning för oljeväxter. Filmen bygger på intervjuer med Anders Lindén, sjätte generationen på gården, en av pionjärerna inom svensk Agroforestry och svensk representant i EURAF 2022. Spellängd: 38 min.

Här nedan följer tanka och citat från intervjuerna (varav några inte kom med i filmen.

Det som jag tycker gör Anders livsprojekt så extra intressant är att han ställer om en plats där hans släkt har verkat som jordbrukare över flera generationer. Därmed sitter han också på viktiga kunskaper kring hur förutsättningarna har förändrats över generationerna för våra svenska matproducenter. Som den växande, ohållbara skuldbördan:

”På 70-talet förväntade de sig att de skulle spara in en investering, t.ex. på en traktor, på 5 år. När man köper en traktor i dag så förväntar man sig inte att man ska kunna betala tillbaka den över huvud taget, utan det är när du avvecklar lantbruket och säljer av marken, det är då man kan bli skuldfri igen.”

Anders farfar var med om industrialiseringen av jordbruket.

”Här nere på slätten var de väldigt tidiga med att fasa ut korna, eftersom markerna här tålde de industriella tillsatserna väldigt väl. Så man fick ut mycket värde av att växla om och skadeverkningarna var långsamma att dyka upp. Längre norrut i landet så fanns det marker som bara på ett tiotal år tog så mycket skada att de inte kunde använda konstgödning och gifter på samma sätt.”

Hans far fick uppleva problematiken som följde med intensivjordbruket under sin lantbrukskarriär. Landskapet degraderades, vilt och insekter fasades långsamt ut och man förstod redan då att det var markanvändningen som var orsak. Många bönder kämpade emot.

”Det blev en kultur bland bönderna här att de personerna förminskades och marginaliserades och efterhand förlorade de sina gårdar… Är det något som är primärt för bondekulturen här nere så så var det att bevara gården i släkten, sedan enskiftet, där man visste att man hade fått en fantastisk deal jämfört med alla andra som plötsligt inte var med i loopen av markanvändning. Det var familjer som fick full kontroll över vissa markområden, många andra gick över och blev statarklass istället, blev underklass i det skiftet. Så lantbruksfamiljerna visste att de var extremt priviligerade. Så det primära blev att klamra sig fast vid marken, och det sitter kvar…”

Anders vände gården ryggen, lämnade platsen och studerade ekonomi, management, statsvetenskap och filosofi i Skottland och var på väg in i bankvärlden i London. Men så gick först hans far och sedan farfar bort och Anders och hans systrar ärvde. Till en början arrenderades marken på 90 hektar ut, och det industriella jordbruket fortgick, tills en av systrarna som bott på gården valde att lämna.

”Det var precis under den perioden som jag försökte stöta bort gården i och med att jag inte kunde föreställa mig hur det skulle fungera rent ekonomiskt.”

Anders beskriver det som att allting rämnade. Att han insåg att han valt ”en (yrks-)roll där man administrerar hela det industriella förtrycket av ekosystemen och människorna i det.”

Så han valde precis tvärt om, åkte tillbaka till gården, som nu var avstyckad till 14 hektar och började ett liv som småbrukare. Det blev några kämpiga år, i början.

Agroforestryns möjligheter identifierade han redan tidigt, när han kom tillbaka till Sverige, och den starkaste inspirationskällan var Martin Crawfords bok Forestgarden.

”Jag började på Alnarp, och var inställd på att det skulle ha med träd och göra. Och ju mer jag läste, så förstod jag ju att jag hade vetenskapen helt på min sida. Förutom att anlägga våtmarker och dammar så att plantera träd i en mångfald, det är viktigt, det absolut bästa du kan göra för ekologin och ekosystemen och de miljarder varelser man påverkar genom att plantera träd. Det var djupt tillfredsställande. Och ett sätt där jag kände att jag kunde förvalta arvet på ett väldigt positivt sätt.”

Anders är av inställningen att man lär sig bäst genom att göra och omställningen av platsen sker långsamt och försiktigt. Kärnan av gården består av en gamla park som inte har varit brukad på flera hundra år.

”Det är en enorm fördel att ha ett intakt ekosystem på en plats som jag långsamt kan expandera utifrån. Så, landremsor runt parken, från mångfaldskärnan och det fungerande ekosystemet, ut till gränserna, som jag tar tillbaka (jordbruksmark som har arrenderats ut till industriellt jordbruk) och som jag planterar träd på.”

Allt intressant som Anders visat och berättat under intervjuerna fick inte plats i filmen, men för mig är det viktigaste att den förmedlar kraften i den kärlek Anders känner för och tillsammans med sin lilla familj ingjuter i sin plats på jorden. Och att budskapet går fram om att människan har en enorm potential som nyckelart i skogsliknande matproduktionssystem.

”Många svampar har inte fruktkroppar, de förökar sig inte med sporer utan bara med celldelar och de kan inte resa över större områden, utan måste ha direkt kontakt med den nya marken och då gör de det antingen genom en liten gnagare som springer över fältet och har de här levande cellerna på sin päls till exempel, eller en människa som lyfter en hagtornsplanta och planterar ut. så man får sluta tänka på människan som någon som gör skada och tänka lite på sig själv som Sumatras elefanter som vårdar skogen och bidrar till mångfalden.”

Anders understrykeri filmen vikten av att klargöra för sig själv att agroforestry är ett omsorgsyrke, inte ett produktionsyrke. För att inte bli besviken.

”Dina marker kan inte vara för stora, så du förlorar perspektivet på varje individuellt träd, utan du måste gå runt och vara försiktig, ödmjuk, förlåtande, och tålmodig... De första fem-tio åren är det bara utgifter och man måste räkna med ganska många misslyckanden. Man förlorar många träd för att man inte vet hur det går till. Så man måste börja med att säkra sin inkomst, om man vill ha ett normalt liv. Att ta riskerna att säga upp sig och flytta ut på landet och börja plantera är inget jag hade velat rekommendera för någon, det innebär för stor risk för dig, och din familj, äktenskap eller relationer runtomkring dig. Så man får se det som ett livsprojekt, ta det lugnt och försiktigt, låta träden agera, anpassa sig till trädens takt. ”

Själv tillbringade jag och min familj hela fyra veckor på gården sommaren 2021, när vi var tillfälligt bostadslösa. Ett optimalt upplägg för att kunna filma platsen i många olika ljus, väderlekar och tidpunkter på dygnet. Otroligt inspirerande och lärorikt! Nytt för den här filmen är att jag själv både filmat miljöbilder och intervju, tagit ljud och klippt.

En del bilder av bär och nötbärande träd i filmen är filmade på andra platser i Skåne. (Äkta kastanj i Baskemölla och valnöt i Kivik m.m.)

Anders försörjer sig som lärare och lever på gården med sambo, deras lille son och Anders mamma. Hör gärna av dig till Anders om du vill besöka. I samband med Agroforestrykonferensen i Alnarp oktober 2022 är Rydeholm en av besöksgårdarna.

Forskning: Det bedrivs en hel del forskning inom agroforestry genom EURAF och dess medlemsländer. Ett intressant exempel på forskning är den som bedrivits under över 20 år på Wakelyns Agroforestry Research Farm i Suffolk, och vars flora & fauna påminner en hel del om den i södra Skåne där denna film är inspelad. Wakelyns: Resilience Through Diversity, Organic Research Centre / Woodland Trust. 2020.