Interview with author and forest garden expert Philipp Weiss on permaculture and the need for low tech solutions. Intervju med Philipp Weiss om permakultur och behovet av enkla lösningar

For the film’s second part about Agroforestry, we’ve interviewed Philipp Weiss, owner of Puttmyra Forest Garden in Stjärnsund, Sweden, about forest gardening and permaculture. Among other things, he spoke about how he turned frustration over a destructive world, into joy of being able to heal nature’s wounds and of getting more in tune with himself. Below part of the interview (only in swedish).

Till filmens andra del om agroforestry har vi intervjuat Philipp Weiss i Puttmyra skogsträdgård i Stjärnsund om skogsträdgårdsodling och permakultur. Det blev mycket fina bilder och många kloka ord, bland annat om hur man kan vända frustration över en destruktiv värld till glädje över att kunna läka naturens sår och att komma bättre till rätta med sig själv. Nedan del av intervjun.


BAKGRUND – UTFLYTTEN

Jag utbildade mig till civil ingengör i miljö- och vattenteknik i Uppsala, tog examen 2007. Under studietiden kom jag i kontakt med Peak Oil och klimatförändringarna. Det vände allt upp och ner för mig. Efter examen köpte vi huset här i Stjärnsund. Vi var väldigt rädda för framtiden, vi trodde det skulle bli kollaps när som helst, när vi hade lärt oss hur energisystemet fungerar, hur samhället fungerar, hur skört det ekonomiska systemet är. Vi tänkte att det är nog bara 2-3 år bort, sedan kollapsar det, det är så ohållbart det här, det går inte. Vi måste ha ett ställe på landet som vi kan fly till när städerna går under. Och det var ganska kort ”bästföredatum” då, i mitt huvud.

Samtidigt var jag tvungen att ha någon slags inkomst för försörjning så jag tänkte att jag skulle ändå göra någon slags karriär, och ha den här platsen som en tillflyktsort och säkerhet inför den där dystra framiden. Jag sökte lite olika jobb och fick ett som klimatstrateg på Vattenfall. Jag jobbade med ganska högt uppsatta personer i organisationen, med att undersöka hur företaget skulle kunna anpassa sig till den framtid vi kan räkna med. De var väldigt medvetna,  både om klimatförändringarna och om de ändlig resursernas ändlighet. Att det kommer behövas en energiomställning så småningom. Jag hade en idé om att jag skulle förändra företaget innefrån. Jag var tjugofem och tänkte att då ska jag lära dem om Peak Oil. Då blir det förändring. Det var ett stort, mäktigt företag, en bra lön… Men jag märkte ganska snabbt,  det är inget ont företag, det var bara bara  trevliga människor, att de var väldigt fast i  den dynamik och de strukturer som byggt upp företaget, de kunde inte komma bort från det. Så även om de hade insikten att allt kommer gå åt helvete, så lyckades de ändå inte göra någon verklig förändring. Skapa avkastning och växa, det var det viktigaste. Köpa upp andra bolag o.s.v. Det var en stor diskrepans mellan hur folk tänkte inom företaget och hur de agerade i slutändan och vilka konsekvenser det blev i agerandet. För egen del så märkte jag ganska snabbt att jag aldrig skulle kunna förändra företaget, utan det skulle förändrar mig, dra in mig i karriärsracet. Man får de första snabba karriärssegen och lönehöjningarna, typiska lockbeten så man kan fösas in i det här systemet och prestera mer och mer och mer. Det funkade liksom inte. Det blev för stor kontrast mellan mina egna ideal och den verklighet som jag var i. Sedan pendlingslivet till Stocholm varje dag från Uppsala, jättelånga arbetsveckor, superintensivt, aldrig någon riktig paus. Alltid nästa möte som skulle förberedas. Jag höll på att bränna ut mig. Men kände också att det här funkar inte. Det är inte jag. Så jag började leta efter annat.

Då hade vi hela tiden haft huset i Stjärnsund som tillflyktsort, för att vila upp oss lite grann på helgerna. Att få den kontrasten, lugnet här var väldigt viktigt för den min egen inre omställning, mot att jag måste ändra mitt liv. Hitta nåt annat. Fle saker samspelade, dels en högskolekurs jag gick som hette ”Bärkraftigt byggande och boende” som handlar om hur kan vi bygga hållabara hem. Det var inte själva kursinnehållet som var det avgjörande, utan att den hölls här i Stjärnsund. Jag och min sambo gick den tillsammans, vi fick vara här, tvingades vara här den kalla mörka årstiden och lärde känna folk som bor här, kursen pågick under ett helt år på halvdistans. Under en studieresa besökte vi allt från superexklusiva miljonpassivhus med senaste hitech lösningarna till några som hade byggt om ett gammalt torp i Skåne till halmbalshus med superenkla medel. De hade störst inverkan på oss, en familj som levde på en 25procentig tjänst och utstrålade så mycket lugn och harmoni. Jag tänkte ”om de kan leva så där borde väl jag också kunna göra det.”

Jag sa upp mig från Vattenfall. Fick en doktorandtjänst i Borlänge på högskolan i Dalarna, där jag hade som uppgift att undersöka hur man skulle kunna halvera energianvändningen i Dalarnas småhusbestånd fram till 2050. Det enda villkoret jag hade var att jag inte ville jobba på fredagar. Så jag fick en ledig dag för intressen och önskningar som jag bara kunde ana just då, men också för att renovera sommarstugan som vi flyttade in i permanent 2009. Huset var i stort renoveringsbehov. Det var det första viktiga steget in i något annat. Jag kunde aldrig utveckla mina egna intressen när jag hade ett heltidsjobb. Jag var så trött på fredagarna, sov halva lördagen för att komma ikapp, sedan var det söndag och jag skulle börja förbereda inför nästa arbetsvecka, det fanns aldrig de här långa pauserna för att känna in vad jag egentligen ville, till att utvärdera.

Jobbet på högskolan var en slags nödlösning. Jag ville odla och renovera, men det behövdes ju pengar till det… Det jag kom fram till där var inte att det handlar om teknik, att vi måste bygga en massa passivhus. Det handlar om att renovera de gamla hus som finns och göra det så enkelt som möjligt, det är det mest samhällsekonomiska. Att göra själv med naturmaterial, gå ut på åkern och gräva upp lite lera, köpa lite halm, lerkleana väggarna för att få bort draget och sätta tätningslister runt fönster, så har man vunnit jättemycket redan. Det gick inte riktigt hem hos mina finansiärer. De ville gärna det skulle inbegripa mycket nybyggnation, hitech och så vidare. Det fanns ingen mottagare för den typen av insikt som jag gjorde. Det var inte alls det de ville höra från mig.

PERMAKULTUR- från maktlös till möjligheter

Jag kom i kontakt med permakulturbegreppet 2007, eller egentligen ännu tidigare, men det var då jag verkligen började befatta mig med det mer aktivt. 2012 gick jag en certifieringskurs i permakulturdesign i Skåne. Det vände upp och ner på allt, nästa efter peak oilgrejen som försatte mig i en slags maktlöshet, jag kan inte göra någonting annat än att fly ut på landet och bunkra mat och hoppas att jag ska överleva kollapsen. Jag fick jag plötsligt redskap på den här kursen, och insikten att jag  faktiskt kan göra något bra av det här. Att det här är en stor chans att äntligen ställa om det här hemska industrimaskineriet till något roligare, som ligger mer i linje med vår egen natur. Jag kände plötsligt att jag hade massor av möjligheter. Under utbildningen föddes idén till att bygga upp en slags demonstrationsversamhet här i Stjärnsund. Och så fick vi tips om att man kunde söka EU-pengar för den typen av idéer. Så vi sökte och fick beviljat på ett år, runt 350.000 kr. Inga stora summor men det var ändå tilräckligt för att vi kände att det här kan vi prioritera. Så startade vi vårt lärandecentrum för permakultur, vi anordnade en egen certifieringskurs i permakulturdesign, vi hade många praktiska kurser i timring, i olika odlingstekniker, skogsträdgårdsodling, byggde upp ett permakulturbibliotek och ett stort evenemang som hette ”Synvända” där vi bjöd in massor av olika människor. Allt det här gick långt över förväntan i hur många människor vi nådde ut till och att det blev världens inflyttning. Ett 20-tal personer flyttade in under projektperioden 2013-14, de flesta har stannat kvar… alla håller inte på med odling eller djupgående omställning, men de sympatiserar med idéerna. Det har berikat bygden. I och med att vi har skapat sysselsättning så har vi blivit väldigt omtyckta av EU-finansiärerna. Jag har kunnat säga upp mig från doktorandtjänsten, från 2014 har jag kunnat jobba på heltid med egna företaget, som håller på med kursverksamhet, plantskola, visningar, vi har ett förlag också o.s.v.

Det är inte så lätt att definiera permakultur, det är så många saker samtidigt. Det är både en slags rörelse som finns över hela jorden. Folk som vill hitta praktiska lösningar på de här stora utmaningarna som vi lever mitt i; klimatförändringar, resursförbrukning, energikris, utrotning av massor av olika arter, som pågår. Men det är också framförallt ett förhållningssätt till hur vi löser våra problem. Det är ett designredskap; hur kan vi anpassa våra mänskliga samhällen till att ligga mer i linje med hur ekosystemen fungerar? Alltså ett ekosystemanpassat leverne. Det är permakultur för mig i alla fall. Det är processen. Inte vad vi gör, vilka tekniker vi använder, utan hur vi kommer fram till att vi gör på det sättet som vi gör. Så jag skulle nästan inte säga att det här är permakultur (pekaromkring sig i skogsträdgården) utan jag har använt permakulturtänk, permakulturdesign för att komma fram till de här lösningarna. Att jag har en stor skogsträdgård. Att vi försöker leva enkelt på små medel, med liten inkomst men stora friheter. Någon annan kan komma fram till något helt annat med samma designmetodologi. Men det som ligger i grunden för permakultur är idén om att människan kan vara en positiv, skapande kraft på den här planteten. Tänker man på hur miljörörelsen ser ut idag och mycket av pratet kring miljöutmaningarna och miljöskydd, så är människan är ett problem, vi förstör, vi är en prasit på jordens yta. Det bästa vore nästan om vi utrotar oss själva. I permakulturtänker man ”nämen vänta lite, vi har bara tagit några steg i fel riktning och kommit in på fel spår, men vi kan faktiskt vara vara en viktig del på den här planeten och skapa väldigt mycket goda förutsättningar för många andra varelser”. Det är en positiv grundsyn kring människans roll. Om man ska definiera permakultur på ett enkelt sätt så kan man säga att permakultur försöker tillgodose våra mänskliga grundbehov samtidigt som vi förbttrar hälsan hos de ekosystem som vi är en del av. Och även de sociala systemen, de stärks av att vi tillgodoser våra grundbehov. Ekosystemen stärks av att vi tillgodoser våra grundbehov. Det är totalt annorlunda från hur det ser ut idag. Då är det ju snarare så att vi bryter ner alla ekosystem som vi är en del av. Om man tänker på de planetära gränserna som vi har överskridit flera av, och den totala massutrotning som pågår för att vi ska tillgodose både verkliga behov, och upplevda behov som reklamindustrin gärna vill att vi ska känna att vi behöver. Även de sociala systemen bryts ner hela tiden av det här, av individualiseringen och konsumtionssamhället. Så det är precis tvärt om från hur det är idag som permakultur säger att det kan vara. Vi kan bygga upp ekosystemen, ge dem tillbaka mycket av hälsan, styrkan och motståndskraften inför framtiden. Men även de sociala systemen att de kan bli starkare.

Begreppet permakultur har de senaste 5-6 åren entusiasmerat väldigt många människor. Många blir väldigt inspirerade av tänket att man faktiskt kan göra någonting utifrån de här gigantiska utmaningarna som är globala av sin natur. Att man ändå kan göra något lokalt, handfast, som gör världen till en bättre plats. Att man känner den här handlingskraften, att man får tillbaka handlingsförmågan. Jag tror att det har varit en bidragande orsak till utflyttningsvågen som vi upplever här i alla fall. Att folk ser att det finns verktyg och redskap för att göra något praktiskt som är bra, som kan bemöta ångesten som många känner inför framtiden. Men många med mig har ju insett att det är ju inte så himla lätt. Det är lätt att få en övertro på permakultur och dess möjligheter. Man tänker, jag gör en behovsinventering, en kartläggning, en design, implementerar min design, sedan är jag klar. Sedan har jag det framtidsanpassade livet som jag drömmer om. Det är en sak att designa, men vi kan inte förutspå allting, det händer saker hela tiden, våra behov utvecklas, vi åldras, får nya kompisar, det är ständiga impulser, både på oss och de platser vi är en del av. Och de sociala ekosystem vi är den del av. Det handlar istället mycket mer om att vara agil, rörlig, att kunna anpassa sig till saker, det är det som är kärnan i permakultur, som är styrkan i det, men den ger inga färdiga koncept, färdiga lösningar, som man kan använda på varje plats. Jag tror att den del som entusiasmerades de blev lite besvikna på permakultur, att den inte levererar de här lätta svaren. Människor vill gärna ha lätta snabba svar. Det här är lösningen. Och det kan inte, i förlängningen, permakltur leverera. Utan varje lösning är unik för sin plats. Det kräver mycket observation, aktiv bservation, inte bara att man sitter och tittar utan till exempel gräver en grop och sätter ner en massa träd för att se vad händer med dem egentligen. Om man ska ta skogsträdgården som ett exempel. ”Vilka marktäckare fungerar just här? Vart vill just den här platsen att naturen skall ta vägen? Hur kan vi anpassa oss till det?” En ständig växelverkan mellan oss och platsen. En ständigt pågående process. Inte den där färdiga designen som man bara smäller ner på platsen. ”Nu gör vi så här! Och så har vi det så.” Utan, det är mycket jobb, mycket handfast jobb.

Det här är vår elfte odlingssäsong, vi tycker aldrig att det har gått bra någonsin egentligen, vi hade svultit ihjäl för 300 år sedan, om vi hade varit beroende av våra odlingar. Det tar mycket tid att få de här fädigheterna, man kan designa mycket och tänka ut mýcket vid skrivbordet en mörk vinterkväll, men det kräver också praktisk handling. Under många år tror jag, för att det skall bli ett system som fungerar, och en ständig vilja att ompröva systemet man byggt upp och förändra, det finns ingen färdig slutpunkt. Det tror jag är avskräckande för folk som har fått upp entusiasmen och vill göra det här och så märker de att det här är ju jättemycket jobb. Som kräver jättemycket engangemang. Så kanske man vänder ryggen till och letar efter andra lösningar.

Det kan lätt bli till en slags kult det här, med permakultur. Att man ser bäddar, örtspiraler och swales, alla olika tekniker, så kastar man in dem på en plats och så tänker man att man har en permakultur som är perfekt, jättebra, bättre än naturen själv kunde göra det! Så är det aldrig, naturen är alltid bättre än vi, evolutionen har hållit på i 3-4 mljarder år med att utveckla lösningar och anpassa sig till nya förutsättningar. Det är väldigt fåfängt att tro att vi skulle vara bättre än naturen, men vi kan absolut göra mycket bättre än vad vi gjort de senaste tiotusen åren på den här planeten. Och här kommer kärnan i permakultur in, för mig. Med etiken i grunden; att läka många av de sår som vi har skapat de senaste tio tusen åren, sedan vi blev bofasta och började bruka jorden.

FLERÅRIGA ÄTBARA VÄXTER

Jag började intressera mig för fleråriga ätbara växter här redan första året som vi odlade här 2007. Jag tyckte det var så svårt att odla ettåriga växter. Så många osäkerhetsmoment. Man stoppar ner fröna i jorden och så kommer de kanske upp, i bästa fall. Vi hade dem på ett bord över natten och så kom mössen och åt upp alla små plantor. Med ettåriga växter är det så mycket som skall tajmas i vårt klimat. Särskilt värmekrävande växter som chili, paprika och tomat. Man har inte så många försök på sig om man misslyckas med frösådden, det måste funka annas får man ingen skörd. Det satte lite press på mig. Ska jag bli självförsörjande på något som är så osäkert? Som skall bygga hela sin massa på en kort sässong. Som bara lever en enda kort sässong. Jag som tycker om att resa, kan jag resa bort två veckor på sommaren utan att dom dör? Så då tänkte jag att det borde finnas fleråriga växter. Jag kände till trägårdssyra från mina hemtrakter. Jordärtkocka kände jag till och några fler. Och så frågade jag en kompis som har odlat i hela sitt liv som räknade upp fem till. Så tänkte jag wow, jag har snart 10 stycken på listan över fleråriga ätliga grönsaker, det är ju helt vansinnigt!

Till en början odlade jag sockerrot och Hode Heriks molla eller Lungrot. Och såg hur produktiva de var, vilken växtkraft de hade. Hur mycket dom kunde producera på en sässong. Just Lungroten, den hade växt en meter innan vi kunde skörda den första salladen som vi hade förodlat och pysslat om, och den fanns ju bara där och kom upp direkt. Efter snösmältningen börjarde den skicka upp de första bladen och sedan blev det mer och mer massa, framåt midsommar hade vi ett enormt överflöd på de fleråriga grönsakerna. Så fick jag kontak med andra som också tyckte det var spännande, och fick mer tips. Och till slut hittade jag de engelska böckerna om fleråriga grönsaker. Det finns ju hundratals, det är helt vansinnigt! Skogsträdgårdskonceptet kom jagi kontakt med då 2009. Jag blev helt såld på den idén. Att tänk om man inte behövde göra något, och ändå få en massa mat. Latemansidén. Och en stor säkerhet. Och så sässongsförlängningen. Att vi kan skörda så fort kärlen lossnar ur de översta jordlagren; bredbladig kantlök, trädgårdssyra, Spenatskräppa, lungrot, olika malvor. De kommer upp genom snöagret. Så vi förlänger sässongen både i början; det är ju då vi har som mest ljus också. Från vårdagjämning till höstdagjämning. Då vi får den övervägande delen av ljus här. De vanliga grönsakerna levererar inte ens i juli kanske, så det är väldigt mycket ljus som vi förlorar, som de fleråriga grönsakerna kan använda. Så jag började samla på mig mycket växter. Det var svårt att få tag på dem. Fick dem aa kompisar, reste runt och tog alltid med mig växter från olika resor. Vi fick en fin samling här i trädgården så småningom, runt 100 olika arter efter några år. Och så började vi hålla kurser i permakultur och pratade då mycket om att odla som naturen. Delade med oss av våra fleråriga växter och såg att det fanns ett jättestort intresse för det här bland deltagarna. Sedan började vi hålla kurser i skogsträdgårdsodling mer specifikt och då behövde vi växter så då vart vi tvugna att föröka dem själva för de gick inte att få tag på i handeln.

PLANTSKOLA

Till våra kurser behövde vi ju växtmaterial som inte gick att få tag på på någon marknad, på den tiden. Nu finns det mer utbud än vad det gjorde då. Men då byggde vi upp en egen plantskoleverksamhet, mest för oss själva, för att fylla våra ytor med fleråriga grönsaker, och så småning om även fruktträd och bärbuskar. Å så började vi sälja till kursdeltagarna. De ville ju ha de här växerna. De hade precis gått en kurs och lärt sig hur man anlägger en skogsträdgård, det är klart de vill få med sig de växter de inte kan hitta någon annan stans . Det var så vi såg att det fanns intresse. Då föddes idén till att göra ett spel om fleråriga grönsaker som gick väldigt bra i början, som många tyckte var väldigt roligt, att det fanns samlat på svenska för svenska förhållanden. Men alla ville veta mycket mer. Det stod inte hur härdiga de är, hur stora de blir. Hur odlar man dem egentligen. Vi lärde oss mer och upptäckte fler fleråriga grönsaker. Vi började skriva och tillslut blev det en bok.  Sedan vi gav ut boken 2016 har det eldat på det intresset. Så då har vi också kunnat öka på handelsträdgårdsverksamheten, att vi säljer fler fleråriga grönsaker till folk från hela Norden. Som både kommer hit fysiskt och köper eller så skickar vi paket. Det ger en bra inkomst för oss under en ganska kort period på året. Men som gör att vi kan finansiera vårt liv, att vi inte behöver något vanligt lönearbete. Plantskolan är en viktig inkomst. Men det är också viktigt att vi kan sprida bra gener och kunskap. Det är jättemånga nu som har planterat de här olika arterna och samlar egna erfaenheter, från Ystad till Kalix. Så då kan vi se, vad växer i Kalix? Att hålla kontakt med många kunder hjäper till för att bygga kunskap . Det finns fleråriga växter som kommer överleva i de här trädgårdarna, även om kunderna tappa intresset för den odlingsformen. Så länge de inte rycker upp dem eller sprutar Roundup på dem så kommer de finnas kvar. Intresset för fleråriga grönsaker försvann till stor del under 1800-talet, början av 1900-talet och började betraktas som svältföda och fick dåligt rykte, trots att det är väldigt näringsrika växter. De föll i glömska, men överlevde. Det är därför vi har en så god tillgång, för att de har överlevt på egen hand. Det talar mycket för dem, att de kan klara sig i en överväxt trädgård på egen hand under 100-200 år. Vissa plantor kan bli flera hundra år. Någon berättade att Spansk körvel  som var 500 år gammal fanns på Öland. När de fleråriga grönsakerna går i vila, går i blom vid midsommar, och blir lite tråkga när de satsar alt på blomningen, då kommer de vanliga grönsakerna in. Precis lagom i tid. Framåt hösten kommer de fleråriga grödorna igen. Då har de blommart klart och satsar på en ny period av grön tillväxt. Så nu i slutet av augusti har vi ett överflöd av bladgrönt igen. Så det är ett fantastiskt komlement för att bli mer självförsörjande.

Jag tror vi kommer få se en förvandling av hemträdgårdar från gräsmatteöken till produktionsträdgårdar. Ju fler som hakar på det här att odla mer utifrån hur ekosystemen egentligen fungerar, desto bättre inför framtiden när vi måste, när vi tvingas akut ställa om. Då har vi något att falla tillbaka på. Människor kommer inte kunna köpa all denna mångfald som vi ser i affärerna idag, men de kanske kan skörda i sina trädgårdar… Det kommer vara guld värt framöver. Ju mer kunskap vi kan bygga nu medan vi har det här överskottet och kan köpa mat i affären, desto lättare sedan att ställa om, om vi har byggt upp en kunskapsbas.

LOKALSAMHÄLLET I STJÄRNSUND

Det som jag tycker är intressant med Stjärnsundsbygden som lokalsamhälle är att det är många som har samlats kring en idé om ett enklare, mer lokalförankrat liv på landsbygden. Det finns ju en längre historia av nytänkande i Stjärnsund än att vi började med ett lärandecentrum för permakultur här för några år sedan. Det sträcker sig längre tillbaka med en grupp nyandliga som förnyade samhället, och annat som har hänt sedan dess.

Nu pågår en ny inflyttningsvåg. Det är otroligt skönst att bo i Stjänsund för man behöver inte försvara sina val. Det är svårar att komma ut i det vanliga samhället där alla har sina 9-5 jobb. Åker på semester till Thailand och det vanliga konventionella, det som är standard för hur man skall leva sitt liv. Och som man skolas in i. Det blir ett väldigt ifrågasättande när man kommer ut i ett sammanhang där man inte är i majoritet. Så det är väldigt skönt att aldrig bli ifrågasatt här. Det är snarare tvärt om. Om någon säger att jag ska jobba imorgon eller nästa vecka så ”oj, måst du jobba! Vaddå för jobb, är det länge?”. Den vanligaste frågan när man kommer in i storstäderna är vad man jobbar med, när man träffar en ny person. Det är jättesvårt att svara på vad jag jobbar med. Massor av olika saker. Helst jobbar jag inte alls egentligen. Eler så lite som möjligt. Om man menar lönearbete. Och det är normen här. Antingen är man egen företagare eller så jobbar man ganska lite, så man har mer frihet att göra det man egentligen vill göra. Eller så  jobbar man med det man egentligen vill jobba med. Som jag och Rebecka gör. I och med att vi har satsat mycket på att ha ett väldigt enkelt liv, ekonomiskt sett. Att vi inte behöver konsumera mycket för att uppräthålla det här systemet vi har byggt upp, så har vi den stora friheten att vi kan jobba med det vi vill. Vi behöver inte så mycket pengar. Vi klara oss på 7.000 kronor i månaden hela familjen. Det räcker förmodligen inte ens till hyran för de flesta, som bor i städerna. Det ger mycket frihet. Det är skönt att vi inte är de enda som lever så. Utan att vi är många här. Det är fantastiskt när man går runt här mitt veckan, i bygden och träffar på en massa folk, mitt på dan. Unga människor. Inte bara pensionärer eller småbarn, utan det är alla möjliga åldrar. Och det fungerar. Folk klarar sig och mår bra.

Idag känns det som om vi lägger ansvaret väldigt mycket på andra för att samhället ska fungera. Vi nästan kräver det. ”Jag betalar ju skatt minsann! Och jag är så stressad för jag måste jobba, jag måste ta mig till jobbet, skjutsa barnen, hämta barnen, komma hem, måste laga mat…” allt är så himla inrutat. Och stressigt. Som jag också själv levde när jag jobbade på Vattenfall. Jag var ju jättearg hela tiden. Hade jättekort stubin för minstra friktion i tågtrafiken, det var hemskt, jag blev jättearg och upprörd. Kunde gå runt och vara arg i flera dagar. Man känner att man har mycket mer tid, är mer flexibel och kan använda den här friktionen som ibland uppstår till något bättre. Eftersom vi inte behöver åka till ett jobb varje dag eller tvingas sitta på en arbetsplats där vi inte vill vara egentligen. Många tycker ju om sina jobb, men det är kanske lite väl mycket med 40 timmar i veckan. Pluss alla resor. Det gör ju att folk kan engagera sig mycket mer på plats här. Lokalt. Istället för att säja att jag löser alla mina skulder till samhället genom plånboken i och med att jag betalar skatt, så säger man att jag engagerar mig här ideellt. Det finns få lokalsamhällen där det finns så många ideella föreningar som här! Ett 30-tal kanske aktiva ideella föerningar. Det bor 400 personer här. Var 13 person har sin egen förening! Vid senaste räkningen var det kanske 75-80 småföretagare. En femtedel av befolkningen är småföretagare! Så det är mycket entreprenöranda och andan att lösa problemen själva här. Om nåt går snett så väntar vi inte på att kommunen ska komma och lösa det, eller staten. Då tar vi det i egna händer, den andan genomsyrar hela samhället. Och det har gjort det länge. Det är inte vi som har fört hit den. Den må ha blommat upp igen, i och med att så många nya har flyttat in här har tid att göra deellt.

Så när jag blir kritiserad för att inte betala så mycket skatt, hur jag tänker med pensionerna och allt sånt, då tänker jag att jag investerar i det sociala kapitalet här.Jag känner att jag gör mycket mer nytta om jag är med i styrelsen för trädföreningen t.e.x. som vårdar alléerna i Stjärnsund, det har en ideell förening gjort i 20 år. Det gör mer nytta än om jag jobbar någonstans i någon stad, kör bil dit, sitter framför en skärm, mår dåligt, får ryggproblem, kommer hem och är sur och sedan betalar in skatt och hoppas på att någon annan ska lösa det. Det är alldeles för många omvägar. Det är så mycket som försvinner på vägen. Så här kan jag ta saker i egna änder och se till att det blir gjort. Och att inte känna mig ensam i det. Eller känna att jag måste ta allt ansvar, för alla föreningar. Utan det är många här som har de friheterna. Det är ett sådant samhälle jag vill leva i. Där man har tid över att hjälpa varandra. Ett exempel på ett bra sådant samarbete är att vi har arbetsdagar en gång i månaden och hjälper varandra med sådant som kräver många händer och stora ryck. Det är helt fantastiskt! Det händer jättemycket, det känns aldrig som om man jobbar egentligen, det känns som om vi mest sitter och fikar och äter och har trevligt medan barnen leker med varandra. De kan vara 20 vuxna och 10 barn eller ännu fler som är med, det blir jättemycket gjort.  Även om alla bara jobbar två immar var, så motsvarar det sammantaget en hel arbetsvecka och ofta behöver man fler händer än bara två eller fyra för att göra tunga jobb. De har verkligen skapat sammanhållning i gruppen, i föreningen. Det är svårt att hitta det engagemanget i det urbana sammanhanget. Många som bor i stan försöker med liknande initiativ men det är svårt att få kontinuitet och det finns ständiga distraktioner, andra saker man kan konsumera, man måste jobba kanske för att det är väldigt dyrt att bo i stan o.s.v. Det är så mycket folk men den mänskliga resursen utnyttjas väldigt dåligt. Här är inte lika mycket distraktion, så man behöver inte lika mycket pengar här. I framtiden måste vi samarbeta mycket mer. Konkret lokalt, handfast. Inga omvägar genom staten tror jag.

ENERGISPAR RENOVERINGAR

När vi köpte vårt lilla torp 2007 så hade vi ingen konkret plan på att vi skulle flytta dit permanent. Det var väldigt låg standard, direkverkande el, en enda eldstad, väldigt dålig isolering, dörrarna kändes ju knappt, det båste rätt in liksom. Då var drivkraften för oss den här dystra framtidsbilden. Vi var rädda för framtiden, nu har det vänt till något positivt, att vi kan skapa en väldigt fin framtid, att det är en möjlighet. Jag funderade kring hur vi kunde rusta torpet, som var kvar teknologimässigt på 70-talet, så att våra barn och barnbarn skulle kunna uppräthålla den tekniken och standarden och kunna leva ett gott liv. Oberoende av hur samhället utvecklas. Vi vet ju inte hur det kommer utvecklas. Oavsett hur det blir ska vi och barn och barnbarn kunna behärska tekniken. Och vi ville inte ville skuldsätta oss, vi var livrädda för att ta lån.

De konkreta lösningarna vi valde var att tilläggsisolera med lin, ganska tjockt, 25-30 cm, det gjorde jättestor skillnad. Så tätade vi dörrar och fönster med gummilister. Bytte ytterdörrar, fortfarande den största investering vi gjort i huset tror jag. Och isolerade invändigt. Vi lercleanade alla ytterväggar för att få bort draget innåt. Det kostade ingenting. Det var mycket jobb, ganska tungt, men väldigt roligt också. Vi engagerade många kompisar i det. Isoleringen kostade lite men vi gjorde allt jobb själva och lärde oss mycket på det. Vi har lagt kanske 80-100.000 kr på energirenoveringarna i huset. På så vis har vi kunnat minska behovet av energi med 75 procent, vi använder bara 25 procent av vad ett genomsnittshushåll i Dalarna gör.

Det var först efter isoleringen som vi börja tänka på värmetillförseln. Det lättaste hade ju varit att välja en värmepump, enklaste också. Man trycker på en knapp så funkar det. Men hur funkar det om 30 år, om 50 år? När elen ska bytas och vi kanske inte har kvar ett globaliserat industrisamhälle som dessa system kräver, globala varuutbyten och så vidare. Det är väldigt högteknologiskt. Kan vi hitta nåt annat sätt som kanske är bättre ur ett bredare perspektiv? Vi valde enskilda eldstäder, murade spisar som värmer varje rum för sig. Så vi har en eldstad i köket, en i vardagsrummet och i varje sovrum, det är 4 murspisar som vi har byggt själva. Jag tror vi kommer kunna göra tegel långt framöver, det är inte jättesvårt även om någon knappt vet längre hur man gör, så är det nåt vi kan lära oss. Och vi kommer ha väldigt mycket skrot framöver, oavsett hur samhället uvecklas, det kommer finnas myckt järn kvar som vi kan banka ut. Det kommer gå att behärska den tekniken, även om framtiden skulle bli väldigt lågteknologisk. Blir den högteknologisk kommer vi ändå ha de här materialen, så det är väldigt framtidssäkert…

Verkningsgraden på de här eldstäderna ligger på 80procent minst, bra förbränning, de håller värmen hur länge som helst och vi gör av med ungefär 8 kubik ved per år nu i en familj på 4 personer. Många häromkring gör av med 24-30 kubik ved. De har mycket större hus än oss också. Det har varit ett medvetet val att minska ner på den uppvärmda arean.

Till en början vägrade jag använda elverktyg, det skulle hela tiden vara som om kollapsen hade skett. Till slut blev jag lite mer mån om min egen tid. Det tar mycket längre tid att göra allt för hand. Vi har väldigt lite elredskap i huset ändå. Elspis, tvättmaskin och en mixer. Prylar drar mycket el. Vi mal eget mjöl och gör egna havregryn med egen handvevad kvarn. Då kan vi odla majs och bovete och mala själva. Vi blir oberoende av de stora strömmarna med livsmedel. Vi kan kontrollera hela kedjan om vi skulle behöva det. Vi gör inte det idag, men vi kan göra det.

VÄRME

I sovrummen och i vardagsrummet har vi byggt murspisar med begagnat tegel från en gammal skorsten som revs. Så det var väldigt billigt materialet. Det funkar precis som en kakelugn, man eldar här inne och så går rökgaserna upp och ner under här,ett varv till under och  (visar) upp igen och ut genom ett rör i skorstenen.  Det som är skillnaden mot de svenska traditionella kakelugnarna är att man stänger ordentligt så att det blir gastätt här och en tätningslist gör så att det inte kan läcka in syre eller läcka ut något farligt. Så man kan stänga ut glöden och öka verkningsgraden på så sätt. Det är ungefär 80 procent verkningsgrad här.  Den här eldar vi mest i på vintern. En eller två gånger per dag. Oftast bara en gång. Och så håller den värmen nästan ett dygn om det inte är för kallt. När det är ner till minus fem i utomhustemperatur räcker det med en gång om dagen, annas blir det för varmt. Blir det kallare än så eldar vi morgon och kväll. Så fem vedklabbar om dagen är allt som går åt för att värma halva huset. I köket har vi inte eldat så mycket, det är bara när vi lagar mat. Men det kan ändras nu med den nya spisen.

LERKLEANADE VÄGGAR

Här i köket ser man flera av de teknikval vi har gjort. Dels har vi lerklean på alla väggar i köket. Det är bara sand, lera och halm. Och så har vi satt på en fin puts med bara sand och lera ovanpå för att få en lite slätare yta. Leran har på ytterväggar funktionen att täta mot vind. Det är helt vindtätt, det kommer aldrig vind igenom. Men här kring spisen är uppgiften snarare att lagra värmen.  Innan var det mycket masonit och olika tapeter och pärlspånt här. Det är inga fördelaktiga material ur det perspektivet. Så därför har vi lerkleanat runt eldstäderna, för att få mer värmelagring. Och sedna buffrar leran fukt också. Så det märker vi också när vi lagar mat här och det är mycket ånga, att det blir lite imma på fönsterna. när det är kallt. Men sedan suger leran upp allt och avger fukten igen. Så nu har vi 70 procents luftfuktighet här inne. Och det har vi e.g. hela året. Det går ner till lite under 60 på vintern men går man in i ett vanligt modernt hem som är isolerat med luftvärmepumpar hit och dit då är vi nere på 20-30 procent. Och vi blir ju nästan aldrig sjuka på vintern i förkylningar. Jag tror det har mycket att göra med att luffuktigheten är hög här, året om. Anledningen till att spisen är fristående, är att vi vill att vämen skall ståla ut. Och att det skall bli en luftrörelse kring sidorna här så vi kan få mer värme i rummet. Och inte stämga in värmen i väggen som sedan inte avger värmen åt rätt håll. På det här sättet får vi största möjliga värmeutbyte.

KOMPOSTTOALETT – MÄNNISKOGÖDSEL

Sedan har vi en komposttoalett här i huset. Eftersom det känns väldigt konstigt att bajsa i fint dricksvatten och sedan skapa ett problem någon annanstans. När det kan bli växtnäring av väldigt hög kvalitét. Och dels för att spara pengar, helt enkelt. Hade vi byggt in en vattenspolad toalett hade det kostat oss väldigt mycket pengar. Och det känns onödigt, för oss har det aldrig varit någon tvekan om att sätta in en komposttoalett. Här lagras urinen i en tank som sedan får stå i ett halvår innan vi gödslar växterna med det. Så vi samlar på oss ganska mycket dunkar under vintern, som vi tar med till våra odlingar under våren som växtnäring helt enkelt. Avföringen hamnar i en hink som vi blandar upp med sågspån från en såg alldeles intill. Så sätter vi ett lock på hinkarna. Så får det stå i två år. Och då är det hygieniserat, då är alla halogener nedbrutna. Men för att vara på den säkra sidan så lägger vi inte den komposten i grönsakslandet, utan runt träden. Vi anväder det också till vallörtsodlingarna. Som vi inte äter men skördar bladen av och lägger som marktäckning i odlingarna, för att återföra näring till de intensiva odlingarna. Det är det som bygger bördigheten i alla våra odlingar. Vi tillför inget stallgödsel, människogödsel är en fantastisk resurs som vi inte kan slösa bort. Och det kommer vi verkligen behöva framöver också när det kanske blir ont om handelsgödsel. Då behöver vi återgå till att ta hand om den näring vi sjäva producerar.

VATTEN

Dricksvattnet får vi från en djupborrad brunn bakom huset här. Inom permakultur vill man gärna jobba med att täppa till olika läckage eller resursflöden från platserna, det är inte alltid av godo. Det kan hända att det måste lämna platsen nån gång. Men helst vill man ha så lite lackage som möjligt. Då var det här med vattnet en stor fråga för oss. Vi har komposttoalett som gör att vi kan ta hand om all avföring och urin på plats och kompostera det och öka bördigheten här – den här trädgården är byggd på bajs, det är därför det växer så fint. Det var väldigt mager jord här från början men nu växer det riktigt bra. Men det här gråvattnet som är kvar, alltså disk-, bad och tvättvatten, det lämnade platsen ganska okontrollerat tidigare. Vi fick vi påbud av kommunen att vi måste byta till ett godkänt avloppssystem och då tänkte vi att nu vill vi ta hand om det här vattnet. Det är ont om vatten här, det är torrt, det är uppe på en ås. Det är ofta så att trädgården vissnar någon gång i juli. Varje droppe räknas helt enkelt. Så vi fick ett system godkänt här som går ut på att vattnet går in i en liten låda med olika filter och när vattnet har renats så går det ut i ett rör och rörledningen följer konturlinjen, vågrätt helt enkelt. När man duschar eller tvättar så sprids vattnet som kommer ut här ut och sipprar ner i jorden. Där har vi plantera fleråriga ätbara växter. Det är inget farligt i vattnet. Det är nog ganska rent. Om det är något kvar så är det olika näringsämnen som växterna kan ta upp. Framöver mullbär, nu är det kastanj, vi har haft ettårig pumpa, potatis. Man ser ju att de kan tillgodogöra sig vattnet som rinner ut, och då känns det som om vi har täppt till ytterligare ett läckage, något som kanske skulle blivit ett problem nerströms om det fört med sig näringsämnen, det har vi gjort till en tillgång på platsen här. Och den väldigt torra sluttningen utanför köket har blivit en plats där vi faktiskt kan producera mat. Och en massa blommande växter.

HUR KOMMER MAN SE TILLBAKA PÅ DET HÄR I FRAMTIDEN, TROR DU?

Vi var i Finland jag och Rebecka och reste runt till olika skogsträdgårdar och botaniska trädgårdar. Och då satt vi där med några kompisar som också var väldigt nördiga skogsträdgårdsodlare och pratade växter och botaniska namn till höger och vänster då var det en flickvän till någon som sa; ni ser ut som såna här bohemer i början av 1900-talet som pratade om nya idéer inom konst och måleri.  Jag tror att man kommer blicka tillbaka på den här tiden och se att då började något nytt, i bästa fall. Som gjorde avtryck i det stora samhället. Men jag tror inte att det kommer bli mall för majoriteten. Det är lite för obekvämt. Och lite för fritt också kanske. Att inte veta varifrån pengarna skall komma nästa år, har vi råd att resa, vad ska vi äta? Men jag hoppas ju, trots den stora polariseringen, trots att konsumtionssamhället blir alltmer extremt, att folk inser att det är helt vansinnigt att konsumera på den här nivån, att ingen mår bra av det… att det var länge sedan någon mådde bra av det. Att det är mycket roligare att producera och vara engagerad socialt i det lokala samhället och i de lokala ekosystemen. Att det är det vi är gjorda för vi människor. Vi är inte gjorda för att hyperkonsumera. Vi har alltid varit en del av de platser där vi lever. Av täta mänskliga grupper. Så i bästa fall så kommer man titta tillbaka på den här tiden, på den nya vågen där permakultur är ett viktigt redskap och tänka att ”de var helt galna och naiva” på många sätt ”men vad bra att de började i alla fall”. Jag hoppas att vi kanske får en diversifiering av landskapet, att det inte bara är äng, bete skog och åker. Utan att det kan vara mer flytande övergångar över året. Att man försöker använda alla eftersatta marker för att odla mat på. Perenna grödor. Att vi skapar det ätliga landskapet tillsammans. Att det kan vara något som den här rörelsen kan ge till resten av samhället. Det kostar inget egentligen att odla ätbart. Och det kan vara väldigt vackert också.  De som tycker om vackra växter kan lika gärna sätta ner sådant som bär frukt som man kan äta sedan. Det kanske vi kommer vara väldigt tacksamma för i framtiden. Om vi har det att falla tillbaka på. För det tar ju tid att bygga upp de här systemen. Och jag hoppas ju att det inte är för sent. Vi är väldigt väldigt sent ute med allt. Vi skulle ha börjat på 70-talet när permakulturrörelsen föddes. Senast då, helst ännu tidigare. För att försöka avveckla det här galna samhället. Och bygga upp något nytt. Men då var inte tiden mogen. Man kan hoppas att det är en bättre tidpunkt nu. När de här problemen med klimatförändringar och energikris och markdegradering och så, är så tillspetsade att de blir så pass tydliga. Att folk fattar att nu måste vi faktiskt ändra någonting. Nu kan vi inte blunda längre. Och då hoppas jag att permakulturrörelsen och närbesläktade initiativ kan ge svar på många frågor som folk kommer ställa sig framöver, i bästa fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s