När jag var i 6-årsåldern läste en vuxen för mig ur den klassiska boken Klätterbaronen (Italo Calvino, 1957). Det är inte en barnbok och förmodligen förstod jag långtifrån allt, men berättelsen gjorde ändå ett oförglömligt intryck på mig. Huvudpersonen är den tolvårige adelspojken Cosimo di Rondó som efter ett gräl med sin familj, om hans plikter som arvtagare, beslutar sig för att klättra upp i en av ägornas stora ekar och svär att aldrig mer komma ner. Cosimo håller sitt ord till livets slut. I samklang med naturen omkring honom, skild från men ändå förenad med människorna omkring sig som han ofta hjälper eller ger råd, blir han känd bland hov och folk som Klätterbaronen. Ryktet om honom sprider sig vida omkring. Cosimos poetiska vägran att delta i samhälle och politik där nere på marken, i skiftet mellan 17- och 1800-tal var något som även jag, som liten, kunde leva mig in i. Att välja något man tror på i kontrast till det alla säger är den enda vägen framåt. Många gånger genom åren har min fantasi vandrat till de där skogarna som boken beskriver. På sistone har jag också börjat fundera på hur de kommer se ut i framtiden. Europas skogar. För saken är ju den att en framtida blandskog med inslag av ek, hassel, bok, kastanj och valnötter skulle göra ofantligt gott för både människor, djur och biologisk mångfald. Vem vet, kanske kommer Europa, tids nog, beskogas igen.

Snart reser jag till Castagno d’ Andrea i Casentinesi skogarna, i Toscana, Italien, till en gård som livnär sig på sina kastanjeskördar och småskalig självhushållning, som torkar sina kastanjer på ålderdomligt vis och säljer lokalt. Som vallar getter och kor i skogar och landskap med hjälp av hundar. Här sägs varg vara mer förekommande än i Sverige, men med människans närvaro i landskapet tycks det inte betraktas i lika stor utsträckning som ett problem. Jag hoppas få med mig recept, fina berättelser och bilder, och kanske inspiration till nya planer framåt.

Bilderna: I somras ringde jag på en dörr i Baskemölla, sonen jobbade extra i deras trädgård och jag var nyfiken och kom förbi med min kamera. Jag möttes av ett gigantiskt 100-årigt kastanjeträd som anses vara Sveriges äldsta och största. Det mäter över 5 meter runt stammen och ger inte längre lika mycket skörd som sin 40-åriga avkomma längre in på tomten, som ger desto mer. Förmodligen är 100-åringen moderträd till den skogsdunge bestående av ett 10-tal kastanjeträd rakt över vägen, dit många kommer för att skörda, både för att så och äta. Och vem vet, här har kanske en gång stått fler kastanjer än så, på kyrkogården bredvid finns några hamlade korthållna kastanjeträd som ser riktigt gamla ut.

Bilderna ovan och nedan: Kastanjeskog vid Baskemölla Camping, rakt över vägen från det 100-åriga kastanjeträdet, som förmodligen har fröat av sig.

Ekar utmed havet mellan Baskemölla och Vik. Eken på bilden sägs ha planterats av en man jag ibland möter på mina joggingrundor ner mot havet. Jag ska be honom berätta någon dag.

Här kommer slutligen ett recept på pannkaka på kastanje- och ekollonmjöl: (sista bilden från Nötnätverkarträff på Holma folkhögskola i oktober, där det bjöds på allt från bokollonolja som smakade sesamolja till ekollonpastej)

2,5 dl kastanje- och ekollonmöl (50/50)
3 dl vatten
1-2 ägg
en nypa salt
*vispa, låt svälla några minuter, stek i valfritt fett. Recept: Anna Mårtensson.