En italiensk fäbod i en kastanjeskog: under två veckor i månadsskiftet till november har jag bott på Le Casine, Castagno d’ Andrea (San Godenzo, Toscana) högt upp och långt bort från all mobiltäckning, med en italiensk familj bestående av Beppe, Ivana, Andrea, Luca, 3 kor, ett tiotal getter, höns och två vakthundar (som vaktar getterna) på randen till naturreservatet Parco Nazionale delle Foreste Casentinesi.

Med sovrum över il secchatoio, där kastanjerna sakta röks i 50 dagar för att sedan långsamt malas till mjöl (långsam malning betyder att man undviker upphettning vilket ger bättre smak=slowfood!) i en vattendriven kvarn, har jag sovit tungt (kanske av den söta röken) utan att vakna av stormar och oväder. (Till skillnad från de vänner till familjen som sov i jurta och inte fick en blund). I regnrusk, blåst och sol har vi krypande, klättrande, hasande, sittande plockat hundratals kilo kastanjer i ”il castagneto”, där getterna betar året runt, utom vid skörd. Här växer ungefär trehundra kastanjeträd som ger en skörd på några ton per år, och som som en gång planterats in – det äldsta här lär vara 300 år – och som fröat av sig långt uppåt och neråt i den kringliggande, vilda naturen. I själva kastanjelunden mejas all växtlighet ner i oktober för att förenkla skördandet, men här finns ännu spår av vad som mer växer, och genom att blicka utanför lunden, och runt de kastanjeträd som lämnats därhän, kan jag se en stor mångfald av annat också, inte minst kvävefixerande träd och växter.

I trakten, och på gården pågår intressanta försök att på naturlig väg mildra/rå på Chestnut blight med hjälp av inockulerad tryffel, i samarbete med forskare och organisationen Foresta Modello delle Montagne Fiorentine. Det sägs att Chestnut blight sprider sig neråt i landskapet vid regn, med trädens rötter. Och här och där syns resultatet, döda träd utan bark. Ändå har den här platsen klarat sig rätt bra jämfört med andra. Kanske tackvare viss kyla på vinterhalvåret, det lär bli några minusgrader, kastanjeträden behöver en ordentlig viloperiod, vilket de inte längre får, på flera platser i Italien, med ett allt varmare klimat. Generellt kan man se att olivlundarna och vinodlingarna ligger längst ner i landskap och dalgångar, där det är som varmast. Och att kastanjeträden växer/ trivs på högre och svalare höjd. Om vårvintern beskärs kastanjeträd i Italien med hjälp av trädklättrare, rotskott tas bord, grenar tunnas ut och även själva grundstammen kapas i toppen, rätt brutalt. Jag undrar om det försämrar trädets förmåga att stå emot sjukdom, och ger det verkligen mer skörd? Hamling ger ju träd längre liv, men att plocka bort ”halva” trädet, hur påverkar det trädets hälsa? Så har man iallafall gjort väldigt länge här. Det syns också tydligt att träden under sin livstid har hamlats kontinuerligt.

Kastanjeträden har i många hundra år varit centrala för virke, ved och föda i Italiens bergsträkter. Och om våren användes bladen från träden till te mot hosta och andra lungrelaterade problem och den nyttiga kastanjegröten gavs både till småbarn och gamla för att göra dem friska och starka. Ofta slog man ner kastanjerna omogna i sina skal i oktober och lät dem ligga i högar. På så vis fermenterades de, och fick lång hållbarhet. Sedan vildsvinen blivit alltmer förekommande har den metoden försvunnit.

På mjölet, ”farina dolce”, (sötmjöl) lagas flera olika rätter – den godaste jag smakat hittills är gryta på revbensspjäll, päron och kastanj – och familjens hem fungerar också som restaurang (trattoria) med stort omlopp på folk som vill äta hemlagat. Orkestrerade av Beppe deltar alla i matlagningen, och många råvaror har växt/producerats här, från en äldre sort av spannmål och majs (som också mals i kvarnen) till frukt och grönsaker. Bilderna: fyllning till tortellini, tagliatelle och bröd – på kastanjemjöl. Och kastanjer inrullade i bacon.

Det var i somras som jag bestämde mig för att testa wwoofing efter att ha mött flera som var väldigt nöjda med sina wwoof-vistelser och började leta efter en plats med kastanjeträd. Jag sökte på ”agroforestry” och förstod direkt att jag hittat rätt plats med Le Casine. Här pågår många spännande projekt och här finns många drömmar om hur den här platsen skulle kunna skötas (tex mer fokus på nyplantering av träd, workshops etc) om det fanns mer stöd utifrån (en familj orkar inte allt) och hur den här platsen skulle kunna utvecklas. Som wwoofare har jag fått hoppa in i det dagliga arbetet och livet på gården: utöver kastanjeplockning har jag bland annat kavlat deg på löpande band, smakat hemgjord olivolja, varit med vid mjölkning, blivit uppdaterad på italiensk politik, levererat kastanjer, utspisat itaienska skolbarn, och framförallt så har jag varit omgiven av jättefina människor: dagar och kvällar med mycket närvaro och väldigt mycket god mat.

Jag besökte även en annan spännande plats som jag ska skriva om längre fram. Och av en slump mötte jag ett citat på en fotoutställning med koppling till min förra text På spaning efter… om ”klätterbaronen” Cosimo di Rondò och Europas skogar (och slättmarker)

Cosimo Piovasco di Rondò  - visse sugli alberi, amò sempre la terra - sali in cielo. 
Cosimo Piovsco di Rondò - levde i träden, älskade alljämt jorden - steg till himlen. 

Ps. Vi pratade lite, jag och familjen Salieri som driver Le Casine om möjligheten att komma en grupp nästa år och göra en veckolång workshop, med matlagning, kastanjeplock och besök i naturreservater, om det finns fler som är intresserade av att lära från den här platsen. Så hör av dig till mig om du skulle vilja hänga på, så får vi se om det kan ordnas. Vore kul!